21st Century 東京 Blues

Jag sitter ner. Det jag har framför mig är ett blivande inlägg och en färdig titel. Jag gör en ansats att skriva någonting. Ändrar mig så klart, och stirrar i stället en stund på måttbandet som alltid ligger på mitt skrivbord.
Inlägget börjar så här…

---

Jag räknar centimetrarna.
28,
29,
30…
Det är snart Juni. Det typiska med Sverige är att vädret aldrig kan bestämma sig för någonting. Akut beslutsångest. Nu får jag syn på gammelmåsen som har för vana att flyga förbi mitt fönster en gång i timmen. Det är alltid samma mås. Första gången jag såg den var då jag var på väg till skolan för några år sedan, den satt i en fönsterkarm och var så stor och stilla att jag inte trodde att den levde. Tills den sträckte på halsen förstås. Gav mig en vaksam blick.
Jag har en utpräglad respekt för den där fågeln. Vet inte hur den känner för mig, dock.
Nu händer en annan intressant sak. Två duvor störtdyker i 45 grader från 6:e våningen på huset mittemot. Jag känner inte igen dem.
Ingen får kalla duvor för flygande råttor när jag är i närheten. Då blir jag så ledsen…

Måttbandet ligger på skrivbordet för att kunna mäta mig på olika ställen på överkroppen då och då. Jag avfärdar den ena underbara klänningen efter den andra som uppenbarligen inte är gjord för en västerländsk 16 år gammal 182 cm lång kille. Gud vad jag skulle vilja ha den här rödaliksom.. Men inte en chans att jag får på mig den. Börjar bli dags att fundera på lite nya kläder vid det här laget. Jag tror att jag kommer gå runt i en sjömans-skoluniform nästa termin. Kanske. Flickmodell i så fall, så klart. Det vore roligt.
Jag måste erkänna att jag längtar till sommaren riktigt ordentligt. Jag längtar till att göra ingenting på Granholmen. Och till att sitta på en sten i soluppgången klockan fyra på morgonen, gå och lägga sig och vakna tre. På somrarna brukar jag bli en total nattmänniska i några veckor, oftast under perioden jag läser japanska som mest, och i den människans dagliga upplevelser ingår promenader i soluppgången, då trötthetsgränsen passerats och han börjar känna energin spridas genom kroppen. Men jag har nog kommit ur den där perioden av solupp(ned)gångsfotande nu. Det är en period som de flesta nybörjarfotografer har, tro mig. Jag får ta och rensa upp i bildbibloteket från förra sommaren (skojar inte, runt 200 solnedgångar de flesta dagar). Det är lite pinsamt tycker jag nästan, av någon anledning.

Alltså: Sommaren. [I detta ögonblick tillägnar jag ungefär fem minuter åt tanken "Hmm... Året borde ha minst åtta årstider"]. Märkligt nog kunde skolan inte vara lugnare de kommande dagarna. Inte ett prov eller en läxa i sikte. Trodde att det skulle vara värre. I torsdags var vi ute i bromma med vår svenskalärare Niklas och höll en “dionysisk festival” med diktläsning, filosofi och annat stort och gott. Det ledde in några av oss i en enorm seriös Sagan om Ringen-lek som bestod av att vi delade upp oss i två läger (onda och goda) och pucklade på varandra allt vad vi orkade med skogens alla verktyg. Det var så omvälvande att vi nu i helgen ska åka upp till Emilias ärade och enorma (x antal hektar) Stjärnfors och uppleva ett fullskaligt krig i viss mån. Äntligen får vi en chans att bo i midgård.

Vad är det här? Tja…

---

---

Jag klarar mig inte längre utan en elgitarr. Och så här efter ett hårt skolår kanske något sådant inte skulle vara helt obefogat? Jag har varit och kollat på den här, Schecter 006 Deluxe. Den är skön att spela på, och är en ganska billig metalgitarr för nybörjare. Dock såg den inte alls lika sjukt snygg ut i affären som på bilden (älskar just denna röda typ av finish, helt oemotståndlig), så jag det kanske blir en 006 elite i stället. Det vore något till sommaren, det…

Jag undrar hur jag kommer att se tillbaka på den här tiden. Jag funderar faktiskt ofta på just det, hur jag i framtiden kommer att känna om vt2008. Registreringen av perioder i mitt liv brukar ge sig till känna ungefär 6-8 månader efter att de är slut. De kopplas ihop med en viss känsla, ett par tankar, några ansikten och en viss sorts musik. Den senaste perioden jag har en tydlig känsla av är definitivt Augusti-December 2007. Alltså ht07. Moi dix Mois-perioden. Goth-perioden, även om jag inte brukar använda det ordvalet själv. Det har att göra med det där Dracula/Spöket-snacket.
Vårterminen är mycket ljusare. Lite mer moe-mono-kawaii-rose-shoujo-stuff. Ht07 var mer 薔薇の制動 men vt08 är mer versailles, den nya synen på skönhet med tillhörande tankegångar, och allt det där.
Nu är det ingen som fattar ett ord av vad jag skiver om. Kul.

Det här inlägget har skrivits över en ganska lång tidsperiod. Det var ett par timmar sedan jag såg de störtdykande duvorna. Jag gissar att 26% av de som tittar in orkar läsa allt. Nu lyssnar jag på Mono med “Are you there ?”. Den är instrumental, 10.27 minuter lång och laddad med många känslor. Tyvärr får ni inte höra hur fint det är.
Himlen har hoppat mellan en massa färger i dag, men just nu har den antagit några blåa nyanser, som övergår i en kall persikofärg. Jag antar dock att persikor brukar vara varma?

Jag såg att jag fått någon kommentar till inlägget “svar på tal” som jag skrev för många månader sedan. Käre “rikard”, vem du nu än kan vara: Om du av någon anledning skulle råka läsa det här, så berättar jag just för dig att när man är femton år åker man nog vanligtvis inte till Japan ensam i två veckor. Man åker förmodligen med sin familj. Vilket betyder att man förmodligen inte betalar alla slantarna själv. Duh.

Jag upptäckte nu att himlen på omslaget till monoskivan jag lyssnar på också är blå och en kall persika. Eller kanske snarare en nektarin. Nu är det dags att avsluta det här överdimensionerade inlägget och… Avsluta det. Just det.

Adrian

夜の次は朝が来るのですか。

Observera: Avant-garde för det som är, har varit och komma skall. Uppskattas sällan så mycket som det borde uppskattas.

Så, vad har hänt? Vad kan hända på en månad? Den mer korrekta frågan är “Vad kan inte hända på en månad?”.
-Ingenting har hänt, men det har varit ett ingenting fyllt av sägenomspunna händelser och omvälvande upptäckter. Resultatet av allt detta är helt enkelt att jag får en slags högst befogad känsla av déjà-vu då jag skriver igen. Som om det var många år sedan sist.

メトロノーム med 「先生」

Adrian

Status Quo Ante

Tisdagen den 13:e maj 2008. Efter en månads uppehåll avbryter jag min paus och tar upp bloggandet igen, med förnyad skärpa.

Adrian

Information

Jag tar nu en paus i mitt bloggande på obestämd tid.
Jag nämner inga speciella anledningar, men jag känner till stor del att jag på grund av vissa speciella anledningar och många helt normala anledningar vill behålla allting för mig själv nu, ner till minsta lilla katt.

Lyssna på denna låt så länge. Det är “Aristocrat’s Symphony” av Versailles.

Vi hörs.

Adrian

Att gå och…

…Dra någonting gammalt över sig.

Påsken har farit förbi. Jag har tillbringat tiden med att befinna mig på det kalla Granholmen i mitt mysiga rum. Påskmiddagar och godis åsido, jag har bara varit. Det som kom fram ur denna helg är två filmer jag gjorde. Jag tänker visa dem här vid ett senare tillfälle, men berättar att den ena handlar om en katt och den andra om något som är borta. Båda filmerna är under två minuter och lite skakigt filmade utan stativ, men jag är ganska nöjd med dem. Det var ett tag sedan jag satte mig ner med någonting och gjorde klart det.

Jag har lånat Fredriks elgitarr över helgen. Detta resulterar i att jag med lite envishet till slut har lärt mig en hel del. Jag gjorde en något humoristisk tolkning av mina tveksamma bedrifter (som jag ändå är stolt över, med tanke på att jag inte kan spela gitarr alls) och bäddade ner den i den här youtubevideon. Ja, jag vet att den är slarvigt gjord.

---

---

Jag har kommit fram till att jag förr eller senare kommer att köpa en elgitarr. Till sommaren, kanske. Det är så grymt roligt att spela, bara. När jag lämnat tillbaka Fredriks gitarr kommer det jag lärt mig ju gradvis att försvinna om jag inte håller på. Och det är svårt att öva sweeping på en akustisk gitarr.

Jag befinner mig faktiskt i en lite trist situation nu. Av någon anledning har den där förbannade munsårssjukdomen blossat upp igen (efter över ett år av inaktivitet), så min mun är för tillfället helt förstörd. Det gör ont att tala, för att inte tala om att äta (haha, där var jag vitsig). För att absolut inte tala om hur det ser ut. Jag vill således göra det som inläggets titel syftar på. Inget är roligt, jag kunde inte träffa Fredrik i dag, och jag kommer antagligen inte att kunna åka till Granholmen med Alef i morgon. Vi som hade planerat och allt. Förhoppningsvis är allt borta till den ärade Versailles-konserten på söndag (ja just det, jag kan ju spela med i The Red Carpet Day).
Men å andra sidan kanske det är mycket bättre i morgon. Vi får se.
…Tur att jag har kvar gitarren någon dag till.
*spelar*

Adrian

busy doing ≧∀≦

Innan du funderar på att läsa det här inlägget: Läs recensionen av An Cafe-konserten jag skrev för några minuter sedan.

Nu är jag tvungen att komma i kapp igen. Jag avskyr egentligen när det blir sådana här småglapp i bloggandet, egentligen vill jag ju vara konsekvent, men i bland har jag så mycket annat att tänka på att jag helt enkelt inte orkar blogga. Ta måndagen till exempel. Jag hade sovit fem timmar efter att ha kommit hem sent från An Cafe-livet kvällen innan, gick upp klockan halv sex på morgonen, repeterade franskan och gjorde klart filosofifrågorna i svenska (läs filosofi). Jag sprang iväg till skolan eftersom jag var lite sen, hade franskaprov första lektionen (det gick bra), och övergick sedan till att spänna mig inför svenskaskrivningen vi skulle ha lektionen efter. Dock hade Niklas Brismar Pålsson sitt största trumfkort kvar. Den skojaren. Det blev liksom ingen skrivning, utan vi fick en stor uppgift att lämna in till måndagen efter påsklovet i stället. Och nej, detta hade han inte kunnat berätta tidigare; Då hade vi inte ansträngt oss lika mycket med de föregående uppgifterna.
Hela måndagen hade jag bara en massa An Cafe i kroppen, jag var liksom uppe bland nyappy-stjärnorna fortfarande. Euforin från dagen innan gav mig energi att ta mig igenom dagen. Efter skolan hade vi två timmars extrarepetiton inför konserten vi hade i dag, tisdag, för några timmar sedan. På kvällen skulle jag lära mig engelskaglosor som jag sedan inte behövde göra och skriva en rättegångsrapport till samhällskunskapen. Snacka om busiest day ever, liksom.

---

---

Nu har jag dock lagt allt detta jobbiga bakom mig. I dag hade vi den där konserten. Vi sjöng “the making of the drum” (fråga inte), “Sverige” (Både av Kent och av Stenhammar) och några diverse andra sånger. Det gick bra, i alla fall för mig, mest för att jag alltid släpper alla spänningar och bara försöker ha roligt. Det är då det blir bäst.

Nu har jag catchat upp. Jag är där jag är.
Det som väntar mig nu är bara en opretentiös onsdag utan särskilda krav (jag ska i stället lägga ner lite energi på att vara fint klädd i morgon) och ett påsklov. Just det, påsklovet var det. Jag tror faktiskt att jag har en del bra saker inplanerade. På torsdag ska jag träffa Fredrik (från början var det meningen att vi skulle öva på Östra Real men det gick inte). Över påskhelgen ska jag åka till Granholmen och äta mycket godis för en gångs skull (såna små chokladägg insvepta i glitterpapper). Helgen efter det tänkte Alef och jag åka ensamma dit precis som vi gjorde under jullovet. Övernatta två nätter, laga egen mat, chilla, läsa japanska, kolla på anime mm. Sedan åka in på söndagen och gå på VERSAILLES!!!!!
SHIT. Läs “grymmaste bandet ever”.
Påsklovet är så långt. Men med den där svenskauppgiften bakom ryggen har jag i alla fall något att göra.

I morgon ska jag äntligen ta på mig kjol igen. Jag ska lyssna på lite musik vid något tillfälle på dagen, tror jag. Annars inget! o(≧∀≦)o
Kramar

Adrian

Recension: アンティック-珈琲店- An Cafe

Söndag den 16 mars. Klockan är nio på morgonen. Efter att ha samlat ihop mig traskar jag iväg till Alef och väcker honom vid halv elva-tiden. Efter en aning läxläsning, zazen, lunch och förberedelser promenerar vi mot gamla stan och Sound Pollution, skivbutiken där An Cafe-signeringen ska äga rum. När vi kommer fram möts vi av en enorm klump ivriga fans. Stora Nygatan är avspärrad och polisen är på plats. Klockan är tjugo över tre. Vi ställer oss så nära ingången som möjligt och kommer in efter bara en kvart. Jag är där först, jag har med mig min nyinköpta Gokutama Rock Cafe (極魂ROCK CAFE) (An Cafe’s nya album som släpptes den 14 mars samma dag som vi sprang och köpte den) med bookleten de ska få signera i. När jag kommer in sitter bandet där vid ett bord, ganska avslappnat och muntert, och tar emot alla saker de ska skriva på. Allting ska gå så snabbt som möjligt, det finns ingen möjlighet att prata med någon av dem (så klart) utan alla skriver i min booklet, ler, svarar vänligt på mitt よ och skakar noggrannt min hand. Det gör mig otroligt glad att få träffa dem på nära håll!
Allt är över på en kvart, och efter det går vi hem till Alef igen. Ytterligare två timmar går, och sedan ger vi oss iväg mot Fryshuset.

---

---

Recension av An Cafe: “Nyappy Go Around The World” TOUR 2008
Plats: Klubben, Fryshuset

Vi kom dit fem minuter innan tiden för insläpp, 1925. Vi var så klart väl medvetna om att konserter alltid blir minst en halvtimme försenade, så vi tog det ganska lugnt. Kön var 800 personer lång, och segade sig fram längs ett halvt kvarter. Jag hade blivit överexalterad på låtsas och pratade om den mytomspunna “közikön”. Alef tystade ner mig. Vi kom in runt åtta, efter att ha blivit visiterade och kontrollerade, allt det där som de alltid håller på med. Vi var några av de sista som kom in, och vi visste inte om det skulle vara något förband.
I alla fall fångades mina ögon av den härliga merchandisedisken som alltid står där och (glänser) för alla möjliga köpare. Kön till de ärade varorna gick tio gånger så långsamt som kön utanför (ja, vi stod stilla i den fem meter långa kön i tio minuter) på grund av att det bara var en säljare. Idiotiskt. Vi hade inte stått där särskilt länge när vi hörde att en man kom ut och presenterade bandet. Nej, det skulle tydligen inte vara något förband. Jag skyndade mig så mycket jag kunde fram till föremålen genom att stå still. Till slut köpte jag på mig två affischer, det äldre albumet “Magnya Carta”, en ask söta An Cafe-pins och en påse. När vi hade lämnat in allting i garderoben höll bandet på att gå in på scenen. Med ett stort leende i hela ansiktet gick jag in i det överfulla scenrummet. Där stod de!!

みく(Miku) [vo] | たくや (Takuya) – [gt] | カノン (Kanon) [bs]
輝喜 (Teruki) [dr] | ゆうき (Yuuki) [kb]

De började med en av låtarna från det nya albumet (varför jag inte vet riktigt vilken det var, jag har inte lyssnat så mycket på det än). Alla i bandet verkade vara jätteglada över de svenska fansens fanatism. Då Miku hälsade med “Tjena Stockholm” och förklarade att “My engrish is not very good” men att vi skulle göra det till en underbar kväll blev det ett enormt tryck.
Jag hade från början tänkt inta en avvaktande position längre bak i rummet, men övergav snabbt idén då jag insåg hur fantastiskt bra bandet spelade live. Jag moshade mig fram till mitten, och tog mig till sist nästan längst fram (med tusen armbågar både här och där) och stod framför Miku. Alla medlemmarna fick mycket plats och pratade alla lite med publiken. Den första låten jag kunde sjunga med i var Koi no Dependance. Det kändes skönt att kunna sjunga ut i den stora publiken och följa med i alla små danser Miku hittar på hela tiden.
Det enda som var lite synd var att de inte spelade Ryuusei Rocket! Låten är ju ändå en av deras nya singlar och den första låten i det nya albumet!! Jag förstod aldrig varför de inte spelade den…

An Cafe har ju den lätta visuella stilen Oshare Kei (från början en spinoff från Visual Kei, som är mycket mörkare) och de spelar genomgående studsig glad musik. Låtar såsom 流星ロケット,恋のディペンデンス , スマイル一番 イイ♀ (som var deras avslutningslåt) får en att bli fluffig, färgglad och nyappy ända in i hjärtat. Dessutom gjorde de alla låtar jättebra, de var personliga, rörde sig bra och hade så mycket energi att rummet lyfte till stjärnorna. Det var en fantastisk upplevelse, och den blir inte sämre av att Miku lovade att de skulle komma tillbaka till Stockholm. Lovade. Det blir mycket An Cafe i öronen framöver.

NYAPPY LOVE!! o(≧∀≦)o

Adrian

JUBILEUM!!

Sedan den 14 mars har jag över 10,000 (tio tusen) hits på min blogg. Gränsen överskreds efter 129 dagar. Jag började den 7 november 2007.
Då lät det så här: “Ska jag börja skriva blogg nu? Igen? Det känns inte som om jag har något vettigt att göra här hemma så jag har fattat det beslutet.
Jag är sjukligt inaktiv i fråga om allt som jag borde göra. Jag har dåligt samvete.

Hur länge kommer jag att orka blogga?”
OBS! Bilden är redigerad. Stockholm är inte suddigt, och jag har inget cutout-lager över mig i verkligheten. ≧∀≦

---

---

*Jag presenterade nyss mitt senaste stilbyte.
Jag orkar. Detta är mitt jubileum.

!!! Tack allihopa !!!

Adrian

KAOSSILATOR

Jag undrar om jag är ensam om att ha adventsstjärnan hängande kvar i mitt rum den 12 mars? Tanken slog mig plötligt då jag skulle dra ner gardinen. Den lyser inte, men den finns ändå där. Jag tycker själv att jag borde ta ner den, men jag orkar verkligen inte. Den är ju inte i vägen!
Jag är lite nervös inför de kommande proven. De saker jag måste göra de kommande dagarna är bara att repetera lite, men ändå känner jag… Ni vet. Inget konstigt, alls.

Dagens skrifter fokuseras på något helt annat, nämligen det underbara instrumentet Kaossilator från Korg. En helt otrolig liten pattern synthesizer som har nästan allt man behöver i fickformat! Möjligheter för loopning och inspelning, inbyggt ljudkort med så väl syntprogram som trummor, och en gate-arpeggiator. Underbart, då allt utförs med den lilla touchpaden. Ta upp ur fickan och improvisera fram grymhet. Inget jag funderar på egentligen (dessutom är de slutsålda överallt), men den skulle vara kul att leka med en.

---

---

Om du orkar se hela filmen (vilket du gör) kan jag garantera att du känner lite begär efteråt. Om du har någon förståelse whatsoever för elektronisk musik.

Om vi går tillbaka till verkligheten igen, förstår jag verkligen inte (klyscha) hur lärarna lyckas lägga alla proven på samma ställen. Många är sjuka nu i klassen, 50% av frånvaron beror väl antagligen på “jag stannade hemma och pluggade” och 50% på riktig sjukdom. Jag ägnar en tyst minut åt Tova, som fått ännu ett nytt lager av =(.
…
I morgon ska jag slutligen köpa de där evinnerliga plaggen. Det blir lite intressant.
…Såg du filmen?

Adrian

skirt

Inledningsfras?
Tja.. Vi vet ju att efter en paus kommer jag alltid igen med nya krafttag!

Det är irriterande mycket att göra just nu. Jag kommer på mig själv med att tänka “vad skönt det ska bli med lov” fast jag hade lov för bara en och en halv vecka sen. Det är helt absurt. Påsklovet borde vara mitt i mellan sportlovet och sommarlovet, varken tidigare eller senare. På fredag är det matteprov. Ekvationssystem, linjära ekvationer och y=kx+m. På söndag är det konsert med AN CAFE! JIPPII! Och de signerar skivor på Sound Pollution i gamla stan mitt på dagen! På måndag är det franskaprov OCH svenskaprov. Vid det här laget borde alla ha insett vad som är jobbigast av allt: Två prov på måndag. 0 plugg på söndag.
Livet är ganska soligt just nu om jag ska vara ärlig (och varför skulle man inte vara det i sådana här sammanhang?) och trots att vädret är det värsta på riktigt länge (äckligt) pekar allting uppåt. Tolka.
Jag går just nu runt och funderar ganska mycket på utseende och kläder och så, då jag lagom till An Cafe-konserten tänkte genomföra ett komplett stilbyte. Komplett så när som på håret som jag inte tänker frisera förrn’ i slutet av påsklovet. That’s right, nu blir det andra bullar. Inget radikalt som förra gången, jag kommer bara att luta lite mer åt punkhållet. Alltså, nu är det min grovt felaktiga bild av punk vi talar om, så bry er inte om att jag sa så där. Jag har varit runt på stan och blivit utstirrad av alla tjejer runtomkring mig i kön till provrummet. Detta på grund av att tjejavdelningen i affären brukar vara fylld av tjejer (och en och annan generad kille [OBS! Inte jag] som letar efter något till sin flickvän på årsdagen. Eller födelsedagen. Eller så står han bara bredvid flickan som provar kläder och skjute in ett litet “mm”, eller “jaa, den där passar bra” när det behövs). Efter att totalt ha misslyckats med att hitta en fin kjol har jag lyckats. Först, efter att Alef fört det på tal, tänkte jag ju att man kan kolla lite efter en jeanskjol men efter att ha gjort sökningar i varenda affär (typ 4st) kan jag konstatera att det inte finns några fina. Den på Lindex fanns inte i min storlek. Och nej tack, jag vill inte ha den tighta femton centimeter långa, tack.
Den nyöppnade affären Shock på Drottninggatan 81A visade sig rädda både det ena och det andra. Där hade de en kort skotskrutig kjol som passade mig jättebra! Först provade jag en medium, den satt då liksom på höfterna och gick lite längre ner än vad den egentligen skulle göra. Sen provade jag small i stället och då satt den jättebra, men jag insåg: Detta är en kort kjol. Fast jag tror att jag skiter i det, jag längtar faktiskt efter att ha på mig en kort kjol. Neej, den är inte så kort. Inte inte.
Den förde mina tankar till sailor suit-schoolgirl området (lite min grej det där, vet inte varför). För övrigt är Shock en JÄTTEBRA affär! Dessutom får man en gratis joltcola om man handlar över 100:- på måndag och tisdag. “Trött efter helgen?” Jag köpte inte kjolen (hade 8 kronor för lite i fickan, vet inte varför) utan kommer tillbaka på torsdag.

---

---

Däremot köpte jag på Creole (också en jättebra affär, för småsmycken, på drottninggatan!) fyra stycken av de där hårnålarna med stjärnor på som jag blev helt förälskad i för någon vecka sedan. De är fruktansvärt gulliga. Och så köpte jag fem hårsnoddar! Där slog jag till…
Jag har nu äntligen fått min förbannade PSP såld. Detta betyder att jag för en gångs skull har lite pengar att röra mig med. Jag är glad.
I kväll var jag ute och sprang med Fredrik igen. Det är väldigt hurtigt och allt det där, och riktigt skönt! Det mest underbara är nästan att gå och lägga sig så utmattad som jag är nu. Åtminstone jag somnar mycket fort i sådana situationer.

Andra saker som är trevliga är klassen. Det gäller bara att bjuda på sig själv. Det är skönt att jag vet att jag har människor som jag kan prata med i förtroende. Det är skönt att ineha fördelen att inte vara med i några av grupperingarna, då kan man vara med lite i alla, och det tycker jag är bäst.
Fortfarande inget potatismos i skolan - ingen muskotnöt alltså.
Alef får sin katt på tisdag, den lyckosten. Jag längtar
God natt!

Adrian