Adrian Dolata

…Skulle jag vara död för länge sedan. En självklarhet.
Nu ägnar jag mig inte åt problem svårare än hur man ska få baskaggen att höras i mixen (för tillfället), men ändå.
Ändå är det trist att börja var tredje inlägg med en ursäkt!
Alltså slutar jag med det.

Jag har ett litet sår som vägrar försvinna på insidan av läppen. Jag också olika mössor på mig mycket nu för tiden. Jag har lite tidsbrist, har inte varit hemma på kvällarna särskilt mycket av olika anledningar, vilket gör att jag väntar på det där påsklovet.
Det var ju precis lov, men just det går ju alltid så snabbt. Det är bara ett kommatecken, medan påsklovet faktiskt är en radbrytning.
Jag var i Hemavan på sportlovet. Åkte skidor. Immanuelgänget. Ett riktigt trevligt gäng som jag nu efter några år börjar känna. Det verkar inte som om jag fått så mycket träning, men jag är nöjd med att ha träffat människor, gamla och nya. Jag har till och med kommit iväg en fredagkväll, något jag tänker göra om.
Efter sportlovet kom en stor förkylning. Jag hostar fortfarande lite, och sjunger i allmänhet dåligt. Tyvärr. Jag har haft en Singing Success-paus på tre veckor, och känner mig som om jag kört ner en pykisk stavmixer i halsen. Det är inte något jag har för avsikt att göra om.

Den här texten är omåttligt tung, jag hoppar ett par veckor.
Av någon anledning har jag på den senaste tiden sett en del teater. Södra latin, ettornas redovisning såg jag en gång förra veckan och jag ska se den igen med andra halvan av klassen på tisdag. Det är samma uppgifter som Hedvigs klass gjorde för ett år sedan. De är så klart duktiga.
Jag hamnade också på premiären av ”I väntan på Godot” av Samuel Beckett på Stadsteatern. Regi av Thommy Berggren. Det var en föreställning med ganska stora regiproblem. Den var också för lång, och för att citera DN-recensionen som av någon anledning inte skrevs av Leif Zern, kändes det som om skådespelarna hade mer roligt på scenen än publiken. Jag håller med. -Det är aldrig bra.
Betydligt bättre var den pjäs jag såg i dag, ”Fem gånger Gud” av Jonas Hassen Khemiri. Helt underbart, tyvärr var det en föreställning av endast tre. Den sista går i morgon och den borde du gå och se. Glöm Persbrandt.