Adrian Dolata

Det snöade idag. Jag vet, alla tjatar om det- så också jag.
Jag var på väg hem från repetitionen då mitt ansikte plötsligt blev genomborrat av tusentals vassa nålar. Jag slogs omkull på gatan och vispades iväg av vinden. Då jag återhämtat mig och plockat bort nålarna upptäckte jag att sällsamma korn föll på mina kinder, det visade sig vara snö.
Lall.

Den där första snön är anyhow något heligt för många. Det här håret har övergången mellan sommaren och hösten, och mellan hösten och vintern, gått så snabbt och tyst att jag inte märkt någonting. Jag är nog kvar någonstans i sommaren, det har bara blivit lite kallt.
Nä men seriöst, tiden går underligt fort. Jag har nog skrivit det förut några gånger. Det är kanske för att jag har så mycket att tänka på.
Japanskan är inte bortglömd. Men det är många saker som är viktigare än den just nu. Jag måste bara ägna den en tanke.

---

---

Japanskan är i princip ett hjälpmedel för att jag ska kunna klara av att utöva mina färdigheter. Men om jag inte har några nämnvärda sådana tjänar japanskan ingenting till. Vad ska jag göra där? Den frågan är det absolut viktigaste. Att bara hänga och ha kul duger inte.
Alltså måste jag träna mina färdigheter så att jag har något att erbjuda när jag anländer. Detta kan jag erbjuda med hjälp av japanska och engelska, varför japanskan är en andrahandsaktivitet bakom sådant som röstträning, komponerande, gitarr, erfarenhetsträning (hantera ett band mm).
Jag vill fortfarande ha allt det där andra. Men jag har lärt mig att prioritera. Jag har ett tydligt mål, mer nu än någonsin förut, och ordningen är 1, 2, 3. A, B, C. Inget annat.

Det ska bli roligt att sjunga Carmina Burana. Konserten är snart. Vi repeterar på tisdag, som för övrigt också upptas av ”operation dagsverke” (moralplåga). Jag köper mig antagligen fri och använder tiden till att läsa naturkunskap (prov om ett antal dagar).

Och… Det är roligt att sjunga ”Ikenai Taiyou”. Råkade dock trötta ut mig lite idag igen…
God natt.

Adrian