Adrian Dolata

Tack för alla de fina ord jag fått om The Revenant Choir! Det är sånt som ger mig energi, som får mig att slappna av när jag gör Singing Success, som får mig att känna glädje, som får mig att sjunga, som får mig att se klart. Det var länge sedan jag fick någon uppmuntran. Jag antar att man måste förtjäna det lite bättre än jag har gjort tidigare.

(En gång för alla: Ja, jag uppskattar klänningar, skönhet, smink, femininet osv osv osv i all oändlighet (fyll på med saker som killar tydligen inte borde bry sig om) Ja, ibland tycker jag att det skulle vara underbart att få prova att vara kvinna. Men herre gud, vad har dessa tankar att göra med sexuell läggning? Jag vet inte ens varför jag blir upprörd. Jag trodde nog bara att människor som direkt avgör insida efter utsida var utdöda. Men de lever och andas, de existerar runt om mig. Suck…
Jag brukar inte bry mig. Herre gud, folk får tro vad de vill. Men när man för en gångs skull vill vara ärlig om sig själv är det någon som inte tror på en. Jag tror att det är det värsta jag vet, när man i sin ärlighet blir tagen för en lögnare.
Det går inte så bra med kärlek och sånt skit just nu. Egentligen tappade jag nog orken långt innan Erika (en episod som äntligen börjar ebba ut), varför jag inte försökte anstränga mig lite mer (jag frågade henne inte ens om vi skulle ta en fika nån dag, det hade varit roligt att få lära känna henne). Men för i helvete, det är klart att även jag känner en längtan efter närheten till en annan människa! Detta halvår har jag anpassat mig, min klädstil, mitt sätt och glidit in i det mer normala för att bli mer accepterad socialt. Och det har jag blivit! Överallt. Jag hatar det.
Jag känner väldigt få människor som jag innerst inne tror kan acceptera mig (eller vilken annan levande människa som helst) för den jag är. Jag vill fly från detta. Jag vill bli av med detta.
Det är därför, mina vänner och fiender. Därför ska jag dra åt helvete så fort jag kan.)

Missförstå mig inte. Jag är rätt så lycklig just nu.

Adrian