Adrian Dolata

Jag är faktiskt precis samma människa som skrev de tio senaste inläggen. Det här påpekar jag eftersom jag ofta efter bara en vecka eller så kan se tillbaka på det senaste jag skrivit och tänka något i stil med ”Usch”, ”Oj”, ”Ehh..” eller dylikt. Jag börjar skriva och tänker ”här kommer något nytt”.
Det är självfallet endast jag som ser på tillvaron på det här sättet. Alla andra ser bara någon slags helhet -så underligt.
I alla fall har jag suttit instängd i mitt hem under de här skriftlösa dagarna. *Allas intressen väcks nästan*

Jag har varit sjuk, förkyld, hemma från arbetet. Jag kan inte förneka att det hela känts tämligen patetiskt med tanke på att Tova går till skolan med 39 graders feber var och varannan dag. Men hon är hon och jag är jag, så det är egentligen en helt oväsentlig synpunkt.
Det är tur att jag haft lite att göra. Det känns till och med som om jag gjort mest berikande saker. Alltså om jag räknar bort nystartade Prison Break, en handfull timmar Harvest Moon och N+.

---

Jag har spelat rätt mycket piano, det är skönt, och arbetat mycket med min musik som vanligt.
Om någon har något bra tips om hur man spelar in två palm-mutade distade gitarrer som spelar sextondelar i terser i 166bpm kommer jag att sitta och le framför datorn. Kanske inte. Det gör jag inte just nu, heller. Fick förresten inspiration till en bra låttitel när jag läste Alefs blogg för några minuter sedan.

Vidare har jag spelat Go. Jag tänker inte förklara vad det är. Jag spelar på internet, mot CPUn i mitt DS och idag på riktigt bräde hos Alef. Jag var självsäker, men förlorade med 40 poäng. Det är grovt. Antagligen beror det på att jag inte utvecklat någon känsla för territorium än. Jag vill fortsätta spela.

I morgon är det så klart skola igen. Jag kommer bli tvungen att bekänna för Emilia och David att vi inte kan gå på galapremiären av Mamma Mu och Kråkan, eftersom jag totalt missade OSA-datumet. Jag var sjuk, och inbjudan låg i mitt skåp i skolan. Förlåt.

(God natt).