Adrian Dolata

Jag följer en artikelserie i DN. Det är en riktigt välskriven serie som handlar om ”den tuffa tiden i högstadiet”, ungefär, och berör… Tja. Det framgår av titeln.
Innehållet i dessa artiklar beskriver den fasansfulla värld alla tonåringar lever i. De hierarkiska status- och utseendebaserade systemen som existerar både i och utanför skolan, alla krav på att man ska vara snygg och bla bla bla. Allt det här vet vi redan. Eller rättare sagt, ungdomarna vet. Det är de äldre generationerna som måste upplysas.
När jag gick i nian var det en hel skit. Visst var det. Vår klass var helt hopplös, alla snackade skit om alla. Men på nåt sätt undslapp jag allt det här. Jag kom inte in i någon ond snacka skit-cirkel och jag sket i allt statusskit och var helt enkelt med de jag hade lust att vara med. Jag verkade bli accepterad ändå. (Eller, jag kanske inte blev det, bara att jag var naiv och inte insåg hur mycket alla hatade mig egentligen?)
Hur som helst verkar det vara ännu värre nu. I dag var det en obligatorisk artikel om det lika obligatoriska drickandet. Oj, det är lätt att få tag på alkohol. Inga nyheter. Oj, alla dricker. 99%. Ingen nyhet det heller. Citat: Det ingår ju i kulturen liksom. Slut på citat.
Men vänta lite?

Tillåt mig att än en gång skriva lite om det här.
Innerst inne föraktar en del av mig alla som dricker. Varenda en, vän som fiende. En annan del av mig tycker synd om dem. En tredje del av mig tycker att alla andras liv inte angår mig och att de får göra vad fan de vill. Ursäkta inte språket. 問題: Sedan när blev vårt samhälle så genomruttet att de vuxna står och stirrar åt ett annat håll medan deras barn köper sprit på andra sidan gatan? Sedan när blev det omöjligt att gå på en fest eller ha kul och trevligt utan att dricka? Handlar det kanske om någon slags brist på andra roliga saker att fylla sina liv med? Jag har inget problem med sådant. Eftersom jag är en person som inte dricker. Över huvud taget. Det vet ni alla redan. Det är inget jag skäms för och inget jag skryter med, det bara är så. Antagligen kommer jag aldrig att göra det i hela mitt liv.
Det är helt emot varenda en av mina principer. Det är för mig samma sak som att ta en kniv och skära lite varstans på mig själv bara på kul. Mitt liv är inte tråkigt fram till nästa fest.

---

Dagens låt är 真夜中に交わした約束 (Mayonaka ni Kawashita Yakusoku – Löftena vi utbytte vid midnatt) av Malice Mizer. PV’n är en summering av Bram Strokers ”Dracula”.

---

Det är nog lätt att bli irriterad när jag moraliserar över alla de här sakerna. Men jag är bara så förbannad. Det får man väl vara?
Jag strävar efter att vara en juste, snäll, känslig och ärlig människa. Jag försöker att inte döma människor efter några fördomar eller dumma definitioner, och jag vill inte ta mig själv på för stort allvar. Jag anstränger mig för att vara omtänksam men samtidigt bestämd. Jag vill kunna vara gravallvarlig och seriös, men samtidigt kunna bjuda på mig själv med min knäppa humor, med en lagom dos distans till mig själv. Och framför allt vill jag följa mina egna ideal och åsikter (ifrågasätt inte den här definitionen) och inte påverkas av minsta lilla någonting från någon annan.
Ibland är det helt omöjligt att vara allt det här, men oftast funkar det.

Jag köpte mer rosor i dag. De är i kruka och är fyra stycken vackra små röda blommor just nu. Jag ska försöka ta hand om dem så att det blir fler. I kväll måste jag förutom att tänka igenom mitt liv vilket jag alltid gör, repetera alla de där förbannade författarna till engelska c-tentan. Japp, jag har den muntliga delen i morgon efter skolan.
Och så måste jag självklart arrangera om några av de där riffen i Final. Det blev för mycket obskyra tonartsbyten i går kväll.
Jag hoppas.

Adrian