Adrian Dolata

Sommarlovet är snart slut. Just den här tiden känns som en klassisk ”nystart-tid” då det är brukligt att lägga det mesta bakom sig och gå vidare mot ett strålande nytt skolår. Jag känner mig måttligt intresserad av det här. Jag har framhävt till många att jag är helt neutral inför skolstarten. Detta stämmer verkligen. Sommaren är slut. Okej. Skolan tar vid. Okej. Inga utbrott över att sommarlovet är ”för kort” eller att jag verkligen inte ”orkar” någonting. Så har jag i och för sig aldrig varit. Det enda som händer i slutet av sommarlovet är att en liten irritation infinner sig över att… Nej, det är inget jag vill tala om här.

Jag var inne i stan förra veckan, då jag skulle tentera engelska B. Att jag ville göra detta berodde på att det kändes totalt värdelöst att behöva slösa ett helt år på kursen i tvåan. Jag jobbade faktiskt ganska mycket enligt instruktionerna jag fått, att lära sig om olika författare, och läsa fyra romaner, vilka blev ”The Picture of Dorian Gray” av Oscar Wilde, ”Goodbye to Berlin” av Christopher Isherwood, ”Deadeye Dick” av Kurt Vonnegut och ”Of Mice and Men” av John Steinbeck. Jag läser tyvärr inte så mycket böcker som jag borde, så det kändes ganska skönt. Mindre skönt var däremot att min underbara planering gav mig 2 dagar per bok. Furthermore, I was, simply, to ”learn some facts of the lives and works of the following authors” (här utelämnas namnen på 17 berömda författare). Förvånande nog hade jag kunnat skita i allt detta. Det jag i slutändan fick göra var ett standardprov i ”nationellt prov-stil”. ”Without giving it all much thought, i wrote the exam. It wasn’t even particularly troublesome… Ah! What a pain it is to study for nothing!”

Efter att ha känt mig sunkig och förjävlig i ett par månader passade jag medan jag var i stan också på att klippa till en ny frisyr, färga håret i en ny färg och ta hål i öronen. Det senare har jag velat göra mycket länge. Det var en hemsk upplevelse. Dock gjorde det inte ont.
…Nu är jag dömd att gå omkring med små rosa blommor i öronen i sex veckor.

---

Sommaren har varit händelselös. Vi var i Finland hos mormor och morfar ett par dagar. Det var lugnt. Annars har jag varit på Granholmen. Vi har börjat skrapa och måla huset. De pengar jag tjänade brände jag direkt på ett par Ultrasone Proline 2500. Dumt? Jag är nöjd.
Vädret bör jag nämna. Två veckor i mitten av Juli var helt underbara, med sol och bad varenda dag. Till följd av de aktiviteterna fick jag åtminstone så mycket färg som jag ville. Inte som fjortistjejerna som är bruna året runt av olika anledningar, inte alls, men tillräckligt mycket. Jag menar, det är lite trist att komma tillbaka efter sommarlovet utan minsta anstymmelse till solbränna (Lagom är bäst).

Jag har sysslat med min musik hela sommaren. Tro det eller ej, nu har jag faktiskt någonting som ser lite ut som ett ganska varierat album. Lite progressivt, elektroniskt, tungt, snabbt och mycket, mycket neoklassiskt. Men det kommer att ta lång tid innan någonting börjar bli klart. Info för musikproducenter är att jag nu bytt program från electronica only-hammaren reason 4 till Logic. Jag genomled till och med en flera timmar lång tutorial.
Jag har självklart experimenterat mer med gitarr och kommit fram till att inspelning av instrumentet är långt ifrån att bara koppla in, trycka på record och vänta sig ett juste sound.
Mer än så här tänker jag inte skriva om ämnet, det blir för trist.

Jag utlovar härmed en recension av Versailles album Noble, som jag fick för några veckor sedan. Det har varit det enda på min Shuffle sedan dess.
Mer som kommer i, i september, är Dir en greys nya album UROBOROS (inkl. den nya singeln GLASS SKIN de heller ännu inte släppt), Olivias [jippii!] nya album som ännu inte namngetts, och Nightmares nya singel Lost in Blue. Det blir en musikhöst, på alla sätt och vis, som alltid.
Här är den nya PV’n till Versailles ”Aristocrat’s Symphony”. Låten är inte ny för albumet. Däremot har albumets intro lagts till.

---

---

På söndag kommer Kagrra, hit. Det är ett visual kei-band som spelar finstämd rock med starka influenser av traditionell japansk musik. Jag har börjat tycka mycket om dem, speciellt deras senaste 2008-album Core. Jag går med Gaijin (Varför har han raderat sin blogg igen?…). Det blir, som alltid, härligt.
Andra band som kommer i framtiden är Dio -distraught overlord- och LM.C.

Det är många spridda saker man har att berätta när man inte bloggar särskilt ofta. Inläggen blir således alltid utspridda och aldrig enhetliga. Men det är ju så livet är också, å andra sidan.
Det enda jag har i tankarna så här mot slutet är att jag inte är särskilt pigg på att behöva se alla nya ettor på Kungsholmen. Just det, en sådan jag själv var för ett år sedan. Det känns fånigt att skriva det, men Kungsholmen är mitt territorium, det område där jag alltid har kunnat känna mig lugn och hemma, eftersom jag bor där, och har gjort det så länge jag kan minnas, och kan stället som min egen ficka, känns det en aning obekvämt ändå att min skola ligger där den ligger. Jag får inte ha mitt område för mig själv längre.
Nu kommer alla de som var åttor när jag gick mitt sista år på gudsförgätna Adolf Fredrik, som jag tyckte var så omåttligt irriterande (och som, när allt kommer omkring, också var omåttligt irriterande) traska omkring i samma korridorer som jag igen. Och det finns inget jag kan göra åt saken. Det största problemet är att den senaste gången jag såg alla de där människorna var för ett år sedan. För ett år sedan var jag inte den jag är nu. Naturligtvis.
Och jag vill inte bli påmind.

Adrian