Adrian Dolata

I dag hittade vi Jericho, ledsen och sittandes knappt synlig i blåbärsriset bakom tennisbanan. Hans ena ben var skadat, så han haltade. Vi bestämde oss för att ta hem honom. Han stretade inte alls emot då han blev upplyft och virad i pappas fliströja. Han var varm, andades och doftade våt hund.
Just som vi började gå tillbaka till huset blåste det upp till storm, med åska, regn och annat smått och gott. I mitt stilla sinne tackade jag för att jag funnit honom innan han blivit ännu mer ledsen och dessutom, dränkt av det sorgsna regnet.
Väl hemma tittade vi lite på hans ben och fann ett sår. Vi gjorde rent, bandagerade och tejpade ihop. Han bet mig, men det gjorde ingenting.
Vi satte honom i den lilla lekstugan. Nu bor han där. Han äter några bitar falukorv som jag skar med kniven och näbbar i sig en liten slurk vatten då och då. Förhoppningsvis är han mindre ledsen nu. Jag vet inte hur ont han har i sitt ben. Han ser ensam ut, men jag går och tittar till honom ofta. Han är ju bara en unge…

Varför Jericho? Jag kände att han var tvungen att ha ett bibelnamn. Alltså blev det en bibelstad. Jericho är en av de äldsta nu existerande städerna i världen. Kråkan Jericho.

Ni vet kanske hur jag är. Jag känner medlidande med allt som är mindre och ensammare än jag. Ser jag en haltande fågel får jag tårar i ögonen. Och kaninen… Den i ”the Velveteen Rabbit”… Kan inte sluta tänka på den. Skulle bara vilja hålla om den.

Jag ska gå och titta till Jericho nu.

Adrian