Adrian Dolata

.

Jag har en förbannat jobbig relation till den här bloggen. Den gör mig så irriterad att jag knappt vet om jag ska behålla den eller bara göra mig av med skiten.

Det mesta beror väl på att jag inte klarar av att förändra bloggen i samma takt som jag själv förändras. Det bästa vore om bara det nyaste inlägget syntes. Men jag kan självklart inte bara radera allt jag skrivit. Jag är helt enkelt inte sån, över huvud taget. Att radera alltihop skulle vara ett totalt misslyckande. Men om jag inte skriver, å andra sidan förändras inte den bild jag förmedlar av mig själv. Det var nu över en månad sedan jag skrev ”21st century 東京 blues”.

Jag befinner mig helt och hållet på Granholmen. Jag gör till synes ingenting. Fast massor ändå. Då jag nu har möjligheten att skriva min musik utifrån gitarren har jag tagit ännu ett steg mot någonting. Jag längtar efter att kunna frigöra mig från de pinsamma saker jag har bakom mig.
Att producera musik är sannerligen skitjobbigt. I alla fall om man gör allting själv, vilket jag vill. Jag har ett nytt projekt nu. Jag utvecklar. Den här gången får det ta den tid det vill. Jag tänker inte visa eller säga någonting. Det är ett ägg som måste ruvas under en lång tid framöver.

Min sommar är skön. Jag behöver inte göra någonting. Jag har skakat av mig känslan av att jag måste olika saker. Jag gör dem när jag har lust. Har fått en ganska fin solbränna. Har sett de första tre säsongerna av Lost. Har sett anime. Har lagat god mat. Läser ”Fågeln som vrider upp världen” av Haruki Murakami.

Adrian