Adrian Dolata

Söndag den 16 mars. Klockan är nio på morgonen. Efter att ha samlat ihop mig traskar jag iväg till Alef och väcker honom vid halv elva-tiden. Efter en aning läxläsning, zazen, lunch och förberedelser promenerar vi mot gamla stan och Sound Pollution, skivbutiken där An Cafe-signeringen ska äga rum. När vi kommer fram möts vi av en enorm klump ivriga fans. Stora Nygatan är avspärrad och polisen är på plats. Klockan är tjugo över tre. Vi ställer oss så nära ingången som möjligt och kommer in efter bara en kvart. Jag är där först, jag har med mig min nyinköpta Gokutama Rock Cafe (極魂ROCK CAFE) (An Cafe’s nya album som släpptes den 14 mars samma dag som vi sprang och köpte den) med bookleten de ska få signera i. När jag kommer in sitter bandet där vid ett bord, ganska avslappnat och muntert, och tar emot alla saker de ska skriva på. Allting ska gå så snabbt som möjligt, det finns ingen möjlighet att prata med någon av dem (så klart) utan alla skriver i min booklet, ler, svarar vänligt på mitt よ och skakar noggrannt min hand. Det gör mig otroligt glad att få träffa dem på nära håll!
Allt är över på en kvart, och efter det går vi hem till Alef igen. Ytterligare två timmar går, och sedan ger vi oss iväg mot Fryshuset.

Vi kom dit fem minuter innan tiden för insläpp, 1925. Vi var så klart väl medvetna om att konserter alltid blir minst en halvtimme försenade, så vi tog det ganska lugnt. Kön var 800 personer lång, och segade sig fram längs ett halvt kvarter. Jag hade blivit överexalterad på låtsas och pratade om den mytomspunna ”közikön”. Alef tystade ner mig. Vi kom in runt åtta, efter att ha blivit visiterade och kontrollerade, allt det där som de alltid håller på med. Vi var några av de sista som kom in, och vi visste inte om det skulle vara något förband.
I alla fall fångades mina ögon av den härliga merchandisedisken som alltid står där och (glänser) för alla möjliga köpare. Kön till de ärade varorna gick tio gånger så långsamt som kön utanför (ja, vi stod stilla i den fem meter långa kön i tio minuter) på grund av att det bara var en säljare. Idiotiskt. Vi hade inte stått där särskilt länge när vi hörde att en man kom ut och presenterade bandet. Nej, det skulle tydligen inte vara något förband. Jag skyndade mig så mycket jag kunde fram till föremålen genom att stå still. Till slut köpte jag på mig två affischer, det äldre albumet ”Magnya Carta”, en ask söta An Cafe-pins och en påse. När vi hade lämnat in allting i garderoben höll bandet på att gå in på scenen. Med ett stort leende i hela ansiktet gick jag in i det överfulla scenrummet. Där stod de!!

De började med en av låtarna från det nya albumet (varför jag inte vet riktigt vilken det var, jag har inte lyssnat så mycket på det än). Alla i bandet verkade vara jätteglada över de svenska fansens fanatism. Då Miku hälsade med ”Tjena Stockholm” och förklarade att ”My engrish is not very good” men att vi skulle göra det till en underbar kväll blev det ett enormt tryck.
Jag hade från början tänkt inta en avvaktande position längre bak i rummet, men övergav snabbt idén då jag insåg hur fantastiskt bra bandet spelade live. Jag moshade mig fram till mitten, och tog mig till sist nästan längst fram (med tusen armbågar både här och där) och stod framför Miku. Alla medlemmarna fick mycket plats och pratade alla lite med publiken. Den första låten jag kunde sjunga med i var Koi no Dependance. Det kändes skönt att kunna sjunga ut i den stora publiken och följa med i alla små danser Miku hittar på hela tiden.
Det enda som var lite synd var att de inte spelade Ryuusei Rocket! Låten är ju ändå en av deras nya singlar och den första låten i det nya albumet!! Jag förstod aldrig varför de inte spelade den…

An Cafe har ju den lätta visuella stilen Oshare Kei (från början en spinoff från Visual Kei, som är mycket mörkare) och de spelar genomgående studsig glad musik. Låtar såsom 流星ロケット,恋のディペンデンス , スマイル一番 イイ♀ (som var deras avslutningslåt) får en att bli fluffig, färgglad och nyappy ända in i hjärtat. Dessutom gjorde de alla låtar jättebra, de var personliga, rörde sig bra och hade så mycket energi att rummet lyfte till stjärnorna. Det var en fantastisk upplevelse, och den blir inte sämre av att Miku lovade att de skulle komma tillbaka till Stockholm. Lovade. Det blir mycket An Cafe i öronen framöver.

NYAPPY LOVE!! o(≧∀≦)o

Adrian