![Versailles - The Revenant Choir - Cover [no blur]](http://egastyle.files.wordpress.com/2009/02/the-revenant-choir-front_update_widgetsize04_no_blur.jpg "Versailles - The Revenant Choir - Cover [no blur]")
Sparat under: Okategoriserat | Etiketter: An Cafe, ≧∀≦, ägg, chokladägg, filosofi, franska, godis, granholmen, konsert, Nyappy, påsklov, prov, sjunga, skola, svenska, Versailles
Innan du funderar på att läsa det här inlägget: Läs recensionen av An Cafe-konserten jag skrev för några minuter sedan.
Nu är jag tvungen att komma i kapp igen. Jag avskyr egentligen när det blir sådana här småglapp i bloggandet, egentligen vill jag ju vara konsekvent, men i bland har jag så mycket annat att tänka på att jag helt enkelt inte orkar blogga. Ta måndagen till exempel. Jag hade sovit fem timmar efter att ha kommit hem sent från An Cafe-livet kvällen innan, gick upp klockan halv sex på morgonen, repeterade franskan och gjorde klart filosofifrågorna i svenska (läs filosofi). Jag sprang iväg till skolan eftersom jag var lite sen, hade franskaprov första lektionen (det gick bra), och övergick sedan till att spänna mig inför svenskaskrivningen vi skulle ha lektionen efter. Dock hade Niklas Brismar Pålsson sitt största trumfkort kvar. Den skojaren. Det blev liksom ingen skrivning, utan vi fick en stor uppgift att lämna in till måndagen efter påsklovet i stället. Och nej, detta hade han inte kunnat berätta tidigare; Då hade vi inte ansträngt oss lika mycket med de föregående uppgifterna.
Hela måndagen hade jag bara en massa An Cafe i kroppen, jag var liksom uppe bland nyappy-stjärnorna fortfarande. Euforin från dagen innan gav mig energi att ta mig igenom dagen. Efter skolan hade vi två timmars extrarepetiton inför konserten vi hade i dag, tisdag, för några timmar sedan. På kvällen skulle jag lära mig engelskaglosor som jag sedan inte behövde göra och skriva en rättegångsrapport till samhällskunskapen. Snacka om busiest day ever, liksom.
Nu har jag dock lagt allt detta jobbiga bakom mig. I dag hade vi den där konserten. Vi sjöng ”the making of the drum” (fråga inte), ”Sverige” (Både av Kent och av Stenhammar) och några diverse andra sånger. Det gick bra, i alla fall för mig, mest för att jag alltid släpper alla spänningar och bara försöker ha roligt. Det är då det blir bäst.
Nu har jag catchat upp. Jag är där jag är.
Det som väntar mig nu är bara en opretentiös onsdag utan särskilda krav (jag ska i stället lägga ner lite energi på att vara fint klädd i morgon) och ett påsklov. Just det, påsklovet var det. Jag tror faktiskt att jag har en del bra saker inplanerade. På torsdag ska jag träffa Fredrik (från början var det meningen att vi skulle öva på Östra Real men det gick inte). Över påskhelgen ska jag åka till Granholmen och äta mycket godis för en gångs skull (såna små chokladägg insvepta i glitterpapper). Helgen efter det tänkte Alef och jag åka ensamma dit precis som vi gjorde under jullovet. Övernatta två nätter, laga egen mat, chilla, läsa japanska, kolla på anime mm. Sedan åka in på söndagen och gå på VERSAILLES!!!!!
SHIT. Läs ”grymmaste bandet ever”.
Påsklovet är så långt. Men med den där svenskauppgiften bakom ryggen har jag i alla fall något att göra.
I morgon ska jag äntligen ta på mig kjol igen. Jag ska lyssna på lite musik vid något tillfälle på dagen, tror jag. Annars inget! o(≧∀≦)o
Kramar
Adrian
Sparat under: LIVE/KONSERTER | Etiketter: An Cafe, アンティック-珈琲店-, fryshuset, gokutama rock cafe, kanon, live, miku, music, Nyappy, recension, signering, sound pollution, takuya, teruki, yuuki, zazen
Söndag den 16 mars. Klockan är nio på morgonen. Efter att ha samlat ihop mig traskar jag iväg till Alef och väcker honom vid halv elva-tiden. Efter en aning läxläsning, zazen, lunch och förberedelser promenerar vi mot gamla stan och Sound Pollution, skivbutiken där An Cafe-signeringen ska äga rum. När vi kommer fram möts vi av en enorm klump ivriga fans. Stora Nygatan är avspärrad och polisen är på plats. Klockan är tjugo över tre. Vi ställer oss så nära ingången som möjligt och kommer in efter bara en kvart. Jag är där först, jag har med mig min nyinköpta Gokutama Rock Cafe (極魂ROCK CAFE) (An Cafe’s nya album som släpptes den 14 mars samma dag som vi sprang och köpte den) med bookleten de ska få signera i. När jag kommer in sitter bandet där vid ett bord, ganska avslappnat och muntert, och tar emot alla saker de ska skriva på. Allting ska gå så snabbt som möjligt, det finns ingen möjlighet att prata med någon av dem (så klart) utan alla skriver i min booklet, ler, svarar vänligt på mitt よ och skakar noggrannt min hand. Det gör mig otroligt glad att få träffa dem på nära håll!
Allt är över på en kvart, och efter det går vi hem till Alef igen. Ytterligare två timmar går, och sedan ger vi oss iväg mot Fryshuset.
Plats: Klubben, Fryshuset
Vi kom dit fem minuter innan tiden för insläpp, 1925. Vi var så klart väl medvetna om att konserter alltid blir minst en halvtimme försenade, så vi tog det ganska lugnt. Kön var 800 personer lång, och segade sig fram längs ett halvt kvarter. Jag hade blivit överexalterad på låtsas och pratade om den mytomspunna ”közikön”. Alef tystade ner mig. Vi kom in runt åtta, efter att ha blivit visiterade och kontrollerade, allt det där som de alltid håller på med. Vi var några av de sista som kom in, och vi visste inte om det skulle vara något förband.
I alla fall fångades mina ögon av den härliga merchandisedisken som alltid står där och (glänser) för alla möjliga köpare. Kön till de ärade varorna gick tio gånger så långsamt som kön utanför (ja, vi stod stilla i den fem meter långa kön i tio minuter) på grund av att det bara var en säljare. Idiotiskt. Vi hade inte stått där särskilt länge när vi hörde att en man kom ut och presenterade bandet. Nej, det skulle tydligen inte vara något förband. Jag skyndade mig så mycket jag kunde fram till föremålen genom att stå still. Till slut köpte jag på mig två affischer, det äldre albumet ”Magnya Carta”, en ask söta An Cafe-pins och en påse. När vi hade lämnat in allting i garderoben höll bandet på att gå in på scenen. Med ett stort leende i hela ansiktet gick jag in i det överfulla scenrummet. Där stod de!!
輝喜 (Teruki) [dr] | ゆうき (Yuuki) [kb]
De började med en av låtarna från det nya albumet (varför jag inte vet riktigt vilken det var, jag har inte lyssnat så mycket på det än). Alla i bandet verkade vara jätteglada över de svenska fansens fanatism. Då Miku hälsade med ”Tjena Stockholm” och förklarade att ”My engrish is not very good” men att vi skulle göra det till en underbar kväll blev det ett enormt tryck.
Jag hade från början tänkt inta en avvaktande position längre bak i rummet, men övergav snabbt idén då jag insåg hur fantastiskt bra bandet spelade live. Jag moshade mig fram till mitten, och tog mig till sist nästan längst fram (med tusen armbågar både här och där) och stod framför Miku. Alla medlemmarna fick mycket plats och pratade alla lite med publiken. Den första låten jag kunde sjunga med i var Koi no Dependance. Det kändes skönt att kunna sjunga ut i den stora publiken och följa med i alla små danser Miku hittar på hela tiden.
Det enda som var lite synd var att de inte spelade Ryuusei Rocket! Låten är ju ändå en av deras nya singlar och den första låten i det nya albumet!! Jag förstod aldrig varför de inte spelade den…
An Cafe har ju den lätta visuella stilen Oshare Kei (från början en spinoff från Visual Kei, som är mycket mörkare) och de spelar genomgående studsig glad musik. Låtar såsom 流星ロケット,恋のディペンデンス , スマイル一番 イイ♀ (som var deras avslutningslåt) får en att bli fluffig, färgglad och nyappy ända in i hjärtat. Dessutom gjorde de alla låtar jättebra, de var personliga, rörde sig bra och hade så mycket energi att rummet lyfte till stjärnorna. Det var en fantastisk upplevelse, och den blir inte sämre av att Miku lovade att de skulle komma tillbaka till Stockholm. Lovade. Det blir mycket An Cafe i öronen framöver.
NYAPPY LOVE!! o(≧∀≦)o
Adrian
