Adrian Dolata

En veckas uppehåll. 世界が回る。Jag kom hem igår kväll.
Anledningen till att att min blogg har varit orörd är så klart att jag inte haft tillgång till en dator att skriva från. Jag har faktiskt funderat på att sluta skriva helt och hållet, men hindrade mig från att radera hela bloggen i sista sekund (nej, så dum tänker jag aldrig vara).
Jag kan inte riktigt känna hur mycket jag har att säga om den gångna veckan. Jag börjar bara skriva så får jag se vart jag kommer.
Hmm… Jag har varit i Geilo och åkt skidor. Det vet vi nog alla redan. Jag har åkt jävligt mycket skidor (något nytt här?). Jag har sovit alldeles för lite. Jag har bott i samma lägenhet som tre andra goda ungkarlar (Johan, Joel och Gustaf). Jag har betraktat fjortisar, fånat mig och grunnat över några av livets allra djupaste mysterier. Låter det intressant? Om jag bara skulle skriva någon rad eller så skulle det låta ”Det har varit kul. Jag är uppiggad och något utvilad”. Det stämmer! Men om jag ska börja fundera mer är det avancerat. Nej nej, det är inget filosofiskt mysterium vi talar om.

Det känns skönt att skriva igen.

Gänget från Immanuelskyrkan är trevligt. Riktigt trevligt. Jag har varit med så länge nu att jag både har varit en av de yngre och en av de äldre på lägret. Alla år har jag kommit in i gruppen lika bra. Om det är något fel beror det på mig själv. Vidare: Det grymmaste först. 1. En och en halv meter snö. 2. Lägenheter med hdtv, riktig säng, sköna fåtöljer och ett bra kök. 3. Frisk luft. 4. Trevliga ungkarlar.
Jag gjorde övergången från snowblades till skidor galant. Jag trodde verkligen att det skulle vara mycket krångligare. Jag har säkert blivit starkare i hela kroppen (något jag förhoppningsvis kommer att känna när all träningsvärken är borta). Jag har stått i total tystnad och spetsat öronen.
Ändå är det något jag konstant har känt mig obekväm med. Jag har funderat på om det kan ha varit det konstanta högtrycksbombarderandet med gud, jesus, tack för det här och det där och allt vad man brukar säga, men det är nog inte det- med protestantismen som med andra religioner jag stött på gäller det att ta vara på de goda sakerna.
Jag tror att det helt enkelt har att göra med min personlighet. Kanske. Ungefär en gång per dag har jag funnit mig själv stå och tänka något i stil med ” vad håller jag på med, vad gör jag här ”… Först utgår jag ifrån att det har att göra med den specifika gruppen jag befinner mig i. Sedan måste jag ställa den viktiga frågan: ”Är det inte så här var du än befinner dig, egentligen?” Detta kan inte undvikas. Jag måste svara ja.
Detta till trots har det varit en njutbar vecka. Bortsett från de tröttande bussresorna på tolv timmar vardera, kanske. Inget är så tröttande som att sitta i den där obekväma stolen, pendla mellan till synes dödlig trötthet och överenergisk pigghet. Tur att jag hade mina vindruvor. Jag vill inte skryta om det, men jag köpte faktiskt sex paket kärnfria, gröna vindruvor. Jag är stolt.
Och veckans grymmaste ord var nog ”krampkatten kluckar”. Seriöst, så mycket har jag inte garvat på år och dag.

---

---

Det känns så klart konstigt att vara hemma igen. Underbart är ett annat bra adjektiv för ögonblickets uttryck. Jag kan bara sitta här i mitt rum, göra överdriven musik i Reason, stirra ner på minneskvittot framför mig som skriker

DRUER GRØNNE 34.90,-
DRUER GRØNNE 34.90,-
DRUER GRØNNE 34.90,-
DRUER GRØNNE 34.90,-
DRUER GRØNNE 34.90,-
DRUER GRØNNE 34.90,-

Jag kan sova i min egen säng.
I morgon är det tydligen ingen skola (säg inget; jag vet..), jag kan sega mig igenom ännu en dag innan skolan börjar igen. Det är bara tre veckor kvar till påsklovet. Inte klokt, om jag ska vara ärlig. Då är det exakt ett år sedan jag var i Japan. På tal om det fick jag min femte déjà vu-chock för bara något dygn sedan, i bussen på väg hem då vi åkte förbi en sjö med berg runtom och en bro och en strand som liknade precis stället dit vi åkte i 日光.
Nu känns det som om jag bara har en massa spridda småsaker kvar att skriva. Jag väntar med dem.
Förresten hoppas jag att alla utanför min lilla bubbla också haft bra lov på sina håll.
Jag känner mig märkligt långt borta ifrån allting just nu. En slags underlig känsla av avstånd överallt.
När jag tänker efter är det här nog del ett av två av det jag har att säga just nu. Bara för att försäkra mig själv.

Adrian