Adrian Dolata

-Dagens viktiga inlägg är fortfarande ”Addictive Epicurian”. Tänk på det.

Jag kan inte tänka mig ett liv utan att vara känd. Jag tänker bli ”riktigt jävla känd” för det jag gör. Bara så att ni vet det. Det handlar inte om att vara känd bara för att vara känd, något som många verkar beundra. Det gör inte jag. Att vara känd på det viset är inte värt någonting. Nej, det handlar om att vara känd för att ha gjort någonting bra. Att ha som mål att skapa någonting inspirerande och därför bli känd.
I vårt samhälle brukar det ofta vara precis tvärt om. Du vill bli känd, och därför gör du någonting för att uppfylla det målet. När man säger till någon att man vill bli allmänt känd brukar man oftast få ett hånleende, ett skratt eller en sned blick tillbaka. Eller en kommentar om att det inte är något att sträva efter.
”Det är bara jobbigt” -Ja, det är jobbigt.
”Det kan urarta och ”förstöra” ditt liv”. -Ja, det kan det. Kan det?

---

---

Jag har klaustrofobi. En typ som handlar om att jag inte skulle klara av att sitta hela mitt liv i ett slutet psykiskt rum där jag ser alla men ingen ser mig. Är detta så förfärligt? Du har ditt lilla jävla liv, du får fanemig ta och göra precis det just du vill. Om du inte gör det kastar du mer eller mindre bort tid. Det tycker jag. Nu är det här ett väldigt dumt skrivet och upplagt inlägg, men jag vill se till att mina åsikter kommer fram, åtminstone i den värld där jag styr.
Du får ett liv. Du bestämmer.
Nu tror jag i och för sig att döden är väldigt relativ. Den fungerar bara som en dörr till något annat. Men det du har nu är väl något att ta vara på. Jag vill se till att mitt förbannade liv har en del i många andras. Riktigt många. Detta kan uppnås på många sätt.
Hmm… Jag har formulerat det här dåligt. Jag vet faktiskt inte hur jag ska uttrycka mig. I alla fall tänker jag bli riktigt jävla känd för någonting som har med musik att göra. Kom ihåg det.

Adrian