Adrian Dolata

De flesta dagar börjar med sol och slutar med regn, både vädermässigt och psykiskt. Here it goes again. Jag måste skriva av mig om samma ämne om och om igen. Ibland önskar jag bara att jag inte hade förmågan att tänka så mycket på allting som jag gör, då saker brukar te sig värre och värre ju mer tid jag tillbringar med att fundera på dem.

---

---

Franskalektionen på morgonen innebar en tillfredställelse då jag kunde glosorna. Nej Alef, chou-fleur har inget med Harry Potter att göra. Vi delades in i grupper och tvingades att föra misslyckade samtal i en påhittad restaurang. Själv tuggade jag förnöjt på en mumsig penna medan de andra i min grupp förtvivlat försökte prata om vad de gjort i helgen och dyl.
Efter lektionen gick jag direkt ner till svenskan och påbörjade funderingar om…

vänta lite…. Jag har nog glömt något.

Efter att ha sett rakt in i Erikas underbara ögon igen har jag nog ändrat inställning till några olika saker. Jag tror att jag lägger ner. Det jag ville var att hon skulle veta hur jag kände för henne. Nu vet hon. Jag är nöjd. Jag hade kunnat försöka.. hur ska jag formulera det.. ”Anstränga” mig mer efter torsdagens händelser, men jag gör det inte. Bara jag får möta hennes blick då och då och känna mig lycklig är jag nöjd!
-Den är ju ensidig, kärleken, och jag tänker inte komma där som någon jobbig kille i största allmänhet och irritera. Tror jag. I alla fall räcker det för mig nu. Jag kan fortsätta med att låta henne ge mig energi, det är ju bara positivt. Älskar henne kan jag väl säga att jag gör fortfarande ( pretentiös som vanligt, jag vet ), men…
-Tack för mig.

Åter till verkligheten, så att säga.
Alef är tillbaka från paris. Tova är äntligen i skolan igen, även om hon skulle må bättre av att stanna hemma ( jag vet inte, det kanske var min kattmagi? ). Jag glömde mitt lunchkort igen. Jag glömde den lilla burken med malen muskotnöt som jag så noggrannt inhandlade i lördags ( tack och lov, det var inte potatismos ). Stockholm är lika deprimerande som vanligt. Men! Jag tar fasta på allt det goda. Eller… Det är väl bara, typ två saker av ∞. Men i alla fall.
Jag funderar på att gå till Dramatens 100-årsjubileum i kväll, där min mamma och Lena Endre är konferencierer, men jag vet inte om jag orkar. Har trista läxor som vanligt ( och den där musikteoriuppgiften som bara skriker efter att bli gjord ).

一つだけ！お願いがあります。居なく成ってして仕舞った人たちの事…思い出してください。

…Livet går vidare. Tråkigt men sant.

Adrian