![Versailles - The Revenant Choir - Cover [no blur]](http://egastyle.files.wordpress.com/2009/02/the-revenant-choir-front_update_widgetsize04_no_blur.jpg "Versailles - The Revenant Choir - Cover [no blur]")
Sparat under: diskussion | Etiketter: chance, chans, fame, famous, känd, your life
-Dagens viktiga inlägg är fortfarande ”Addictive Epicurian”. Tänk på det.
Jag kan inte tänka mig ett liv utan att vara känd. Jag tänker bli ”riktigt jävla känd” för det jag gör. Bara så att ni vet det. Det handlar inte om att vara känd bara för att vara känd, något som många verkar beundra. Det gör inte jag. Att vara känd på det viset är inte värt någonting. Nej, det handlar om att vara känd för att ha gjort någonting bra. Att ha som mål att skapa någonting inspirerande och därför bli känd.
I vårt samhälle brukar det ofta vara precis tvärt om. Du vill bli känd, och därför gör du någonting för att uppfylla det målet. När man säger till någon att man vill bli allmänt känd brukar man oftast få ett hånleende, ett skratt eller en sned blick tillbaka. Eller en kommentar om att det inte är något att sträva efter.
”Det är bara jobbigt” -Ja, det är jobbigt.
”Det kan urarta och ”förstöra” ditt liv”. -Ja, det kan det. Kan det?
Jag har klaustrofobi. En typ som handlar om att jag inte skulle klara av att sitta hela mitt liv i ett slutet psykiskt rum där jag ser alla men ingen ser mig. Är detta så förfärligt? Du har ditt lilla jävla liv, du får fanemig ta och göra precis det just du vill. Om du inte gör det kastar du mer eller mindre bort tid. Det tycker jag. Nu är det här ett väldigt dumt skrivet och upplagt inlägg, men jag vill se till att mina åsikter kommer fram, åtminstone i den värld där jag styr.
Du får ett liv. Du bestämmer.
Nu tror jag i och för sig att döden är väldigt relativ. Den fungerar bara som en dörr till något annat. Men det du har nu är väl något att ta vara på. Jag vill se till att mitt förbannade liv har en del i många andras. Riktigt många. Detta kan uppnås på många sätt.
Hmm… Jag har formulerat det här dåligt. Jag vet faktiskt inte hur jag ska uttrycka mig. I alla fall tänker jag bli riktigt jävla känd för någonting som har med musik att göra. Kom ihåg det.
Adrian
Sparat under: Okategoriserat | Etiketter: addictive epicurian, citat, konserter, ny sida
Håller er uppdaterade om de senaste nyheterna i världen, som i mitt fall består av mitt alldeles egna blogguniversum.
”Den ger en livsglädje (just det, den som tillhör mig och som ni inte får stjäla, kopiera eller ladda ned olagligt utan min tillåtelse), vanlig glädje, väcker en hunger efter MER och en hunger efter MAT (i mitt fall alltså, jag har knappt ätit på hela dagen).”
Detta är riktigt bra skrivet. Så bra att jag inte kan sluta skratta, faktiskt!
Kika gärna på min nya sida ”Konserter”. Jag kände att en sådan behövdes.
Fast om ni tänker välja att läsa en sak, läs det föregående inlägget ”Addictive Epicurian” i stället.
Sparat under: love planet five | Etiketter: ge upp, hennes ögon, kärlek, nog, oändlighet, skola, sol och regn, verklighet
De flesta dagar börjar med sol och slutar med regn, både vädermässigt och psykiskt. Here it goes again. Jag måste skriva av mig om samma ämne om och om igen. Ibland önskar jag bara att jag inte hade förmågan att tänka så mycket på allting som jag gör, då saker brukar te sig värre och värre ju mer tid jag tillbringar med att fundera på dem.
Franskalektionen på morgonen innebar en tillfredställelse då jag kunde glosorna. Nej Alef, chou-fleur har inget med Harry Potter att göra. Vi delades in i grupper och tvingades att föra misslyckade samtal i en påhittad restaurang. Själv tuggade jag förnöjt på en mumsig penna medan de andra i min grupp förtvivlat försökte prata om vad de gjort i helgen och dyl.
Efter lektionen gick jag direkt ner till svenskan och påbörjade funderingar om…
vänta lite…. Jag har nog glömt något.
Efter att ha sett rakt in i Erikas underbara ögon igen har jag nog ändrat inställning till några olika saker. Jag tror att jag lägger ner. Det jag ville var att hon skulle veta hur jag kände för henne. Nu vet hon. Jag är nöjd. Jag hade kunnat försöka.. hur ska jag formulera det.. ”Anstränga” mig mer efter torsdagens händelser, men jag gör det inte. Bara jag får möta hennes blick då och då och känna mig lycklig är jag nöjd!
-Den är ju ensidig, kärleken, och jag tänker inte komma där som någon jobbig kille i största allmänhet och irritera. Tror jag. I alla fall räcker det för mig nu. Jag kan fortsätta med att låta henne ge mig energi, det är ju bara positivt. Älskar henne kan jag väl säga att jag gör fortfarande ( pretentiös som vanligt, jag vet ), men…
-Tack för mig.
Åter till verkligheten, så att säga.
Alef är tillbaka från paris. Tova är äntligen i skolan igen, även om hon skulle må bättre av att stanna hemma ( jag vet inte, det kanske var min kattmagi? ). Jag glömde mitt lunchkort igen. Jag glömde den lilla burken med malen muskotnöt som jag så noggrannt inhandlade i lördags ( tack och lov, det var inte potatismos ). Stockholm är lika deprimerande som vanligt. Men! Jag tar fasta på allt det goda. Eller… Det är väl bara, typ två saker av ∞. Men i alla fall.
Jag funderar på att gå till Dramatens 100-årsjubileum i kväll, där min mamma och Lena Endre är konferencierer, men jag vet inte om jag orkar. Har trista läxor som vanligt ( och den där musikteoriuppgiften som bara skriker efter att bli gjord ).
一つだけ！お願いがあります。居なく成ってして仕舞った人たちの事…思い出してください。
…Livet går vidare. Tråkigt men sant.
Adrian
