![Versailles - The Revenant Choir - Cover [no blur]](http://egastyle.files.wordpress.com/2009/02/the-revenant-choir-front_update_widgetsize04_no_blur.jpg "Versailles - The Revenant Choir - Cover [no blur]")
Sparat under: diskussion, filosofi/dikter, love planet five | Etiketter: bröd, definition, doft av snö, humörsvängningar, katt
Allting förändras så otroligt snabbt hela tiden. Någonting som den ena sekunden är ett bröd kan den andra sekunden vara en katt. Jag har kommit fram till att det i mitt fall inte har med några ”humörsvängningar” att göra. Absolut inte! Det är min omgivning som svänger, jag reagerar bara på det som händer. Nu måste jag också ha en logisk följdförklaring på ”puberteten” (gillar inte ordet)… Jag har faktiskt en. I just den perioden är vi helt enkelt överkänsliga för omgivningens svängningar. Det handlar väl om allt det här med att gruppen, vännerna och relationerna är så viktiga. Då är det självklart att man lättare blir känslomässigt påverkad av dessa faktorer.
Irritera er inte på att jag alltid använder bröd, fåglar och katter i mina liknelser. Faktum är att det känns som om jag kommer att göra det i hela mitt liv.
Just nu är jag lycklig. Klockan är 2305, och om jag böjer mig ut genom fönstret så långt jag förmår kan jag fortfarande känna doften av snö.
Adrian
Nu ska det handla om vädret igen. För i dag har det växlat från den underbaraste kalla soliga vinterdag till tjugo minuters full snöstorm. Det känns verkligen att vintern inte är slut än. Det kommer komma något mer, något stort och kallt. [Det var allt!]
I dag lyssnade vi på det mystiska kinesiska instrumentet Gu Qin på samhällslektionen. Någon amerikansk expert på området besökte skolan och alla musikeleverna var tvingade att lyssna. Det var fint och så, men svårt att hålla sig för skratt då man tänker på det lustiga i att han spelade tre stycken som ”handlade” om helt olika känslor (typ glädje, sorg och lugn lite förenklat) som lät precis likadana allihop. Typ: ”lyssna, en fisk i vattnet! *plonng* och nu, en trollslända! *plonng* och hör här, en sten som faller till marken! *plonng*.
Jag kände Erikas närvaro bredvid mig precis när vi gick in i aulan (jo, det har blivit så att jag liksom känner när hon är i närheten) men jag såg inte åt hennes håll. Det behövdes inte i dag. Eller så vågade jag inte helt enkelt, vad vet jag.
Adrian
Sparat under: Okategoriserat | Etiketter: affischer, pannkakor, vattenpass
Jag försov mig till kvart över sex, steg upp och möblerade om affischväggen. Tro mig, att sätta upp affischer är ett HELVETE om man inte har ett vattenpass och vill att det ska se snyggt ut. När jag var klar med detta smög jag ut i köket och tog den sista pannkakan som jag hade sparat i ett infall av klokhet.
