Adrian Dolata

Jag han inte samla mod! Jag gjorde på det tråkiga viset, via en annan person. Tack Amanda. Jag ångrar det väl inte precis men jag känner mig som 1. En idiot, 2. Som om jag går i lågstadiet och 3. Som om jag sabbat någonting viktigt. Ja ja, det går väl över om en timme. Jag stod där och skulle precis gå hem då jag tänkte att ”antingen får hon en ros från mig på alla hjärtans dag, eller så får hon en ros av mig vid något annat tillfälle”.
När jag kom hem gjorde jag pannkakor!! Jag vill inte skryta men det där med att vända dem direkt i stekpannan med ett stilfullt kast är jag riktigt bra på. Jag klarar till och med att göra en extra volt (den landar rätt också). Bra va?!

De senaste dagarna har jag skrivit om till synes triviala saker. Ingen poesi, inga texter, inga avancerade ämnen. Jag känner mig helt enkelt inte på det humöret just nu. Det känns lite som om jag har degraderats till någon form av varelse som bara går, äter, flinar och skriver om tonårsförälskelser i bloggen. Men misströsta inte, ni kan blunda om ni vill och läsa några av de gamla inläggen i stället.
Livet behöver väl lite av allt. Så säger jag för att formulera något som stämmer in på det jag nyss skrev. Men egentligen tycker jag inte att det är skilda saker, att vara klok eller enfaldig, enkelspårig eller mångfacetterad, katt eller bröd osv. Allting är bara en enda omformlig massa där man försökt definiera olika separata entiteter.

Det är verkligen synd att jag inte tog en bild av den där rosen. Den var oändligt vacker och djupt röd, mycket vackrare än alla rosor från google. Dessutom hade den mina tankar inom sig.
Tack, Amanda. Jag vet inte hur det gick för Alexander, men jag tror på hans tankar.
-Just nu kan jag bara glädja mig. Över pannkakorna, rosen och det fina vädret nere på Norr Mälarstrand.