Adrian Dolata

Nu är jag på dåligt humör igen. Stockholm visar sin dåliga sida. Som min franskalärare uttryckte det i morse: Man kan inte se vad klockan är, om det är morgon eller kväll.
-Nej, allting ser likadant ut. Skolan förmedlar också en grå känsla. Lektionerna var gråa. Erika var inte i skolan. Inte Tova heller. Maten smakade grått. Geografiprovet som lämnade det goda beskedet om ett MVG var grått, det också. Jag blev inte glad alls, det kändes bara trist. Mitt förbannade lunchkort är borta igen. Och det värsta av allt: Vår engelskalärare har gett oss jättejobbiga grupparbeten som kanske ska vara färdiga i morgon. Min grupp ska berätta om Nordirland. Det finns inget tristare! Vi har jobbat med detta i två veckor och inte gjort någonting, dagen innan är alla sura på varandra för att det kommer gå åt helvete. I ett försök att styra upp saker och ting sätter sig David och Adrian i datasalen efter skolan. De skriver en intervju som handlar om irländsk mat.
Ingen inspiration, ingen glädje, ingenting. Bara en panikartad men ändå likgiltig vetskap om att allting går käpprätt åt helvete. Nu vet jag att jag låter negativ. Men när världen gråter och man försöker att ärligt beskriva den är begreppet ”negativ” enda man får.
Jag vill verkligen att det ska regna i morgon. Sådant här väder är bara godkänt om det verkligen regnar också. Men jag står inte ut med att det bara är grått, tyst och stilla. Det går inte.

---

---

På torsdag är det ”alla hjärtans dag”. Denna dag är den absolut sämsta hyllningen till amerikansk kultur som existerar. Jag tror trots det att jag tänker göra något av den. Ingenting spelar så stor roll som det verkar, så är det. Allt det som jag ger sken av att vara i extas över kan på en sekund suddas ut och bli mindre viktigt än ingenting. Det handlar om det där med att åsikter förändras, i en oändligt snabb takt och att ingenting kan tas för att vara bestående. Alltså: Det är lite roligt med torsdagen.
Jag har fått många allmänt positiva reaktioner på den här bloggen på senaste tiden. Det är jag tacksam för, även fast jag gång på gång inser hur olika allt kan tolkas. Det är mest roligt. Tack i alla fall, ni som tar er tid att framföra era åsikter.

I morgon är det en helt vanlig jävla tisdag. En tisdag som antagligen kommer bli så trist att jag faller ihop död med ansiktet i den gråa lunchmaten. [Det finns helt enkelt ingen möjlighet att solen som visade sig för någon timme sedan är kvar i morgon bitti]. Jag kommer att sitta tillsammans med alla de där människorna som jag egentligen har varit så kritisk mot ibland men nu inte orkar bry mig om på samma sätt. Det är jobbigt jobbigt jobbigt! Jag har vant mig!
Jag längtar efter att få drömma någonting spännande i natt…. Ooh, vilken dåligt strukturerad text det här är. – Jag tycker inte att jag borde skriva så där men jag orkar inte ta bort det i stället skriver jag det här onödiga som för att ursäkta mig. BESKT!

Ha det bra, allihopa. Jag tror att jag är lite ur form.

Adrian