Adrian Dolata

Den här dagen har redan varat i över 40 timmar. Det har varit den absolut längsta dagen i mitt liv.
Jag gick upp klockan nio och gjorde ingenting, i sex timmar. Därefter var klockan kvart i tolv. Jag var ute och handlade mat, kom hem och slöade hela dagen. Efter det var klockan två. Sedan dess har ett odefinierat antal timmar förflutit, fram till klockan tio i sex då jag sitter här och skriver blogg igen. Tro mig, det är både obehagligt och verkligt! Det var meningen att jag skulle se ”Cloverfield” med Fredrik i dag, men han var förkyld så det fungerade inte. Alla har förkylningar nu, min är precis slut. Om jag inte har helt fel är Alef också förkyld.
Min dag känns som 「月の兎」 (”månkaniner”) av MOON-香奈-kana-. Gå in på hennes myspace och lyssna på den första och den sista låten.

---

---

Jag brukar inte räkna dagarna fram till loven, men det är något jag gör just nu. Det är två veckor kvar tills jag får lämna det dystra Stockholm några dagar. Bara tanken på att stå alldeles ensam högst upp i den mest avlägsna pisten med vitt åt alla håll så långt ögat kan se får mig att bli… Tja, lycklig. Jag får vara lite fri och bestämma över mig själv för en gångs skull.
Jag har inga prov den här veckan… Det känns underligt. Jag tror att jag blir allmänt slapp när det inte finns någon riktigt viktig uppgift som kan stimulera mig inom de närmaste dagarna.

Nu kom min mamma in i rummet och skrattade åt den ”oändligt lilla flickröst” som strömmade ur mina högtalare. Det var synd att konserten i December förra året blev inställd…
Till slut hoppas jag att ni inte har festat för mycket i helgen… Krya på er, allihopa.

Adrian