Adrian Dolata

Sängen rostar snabbt. Därefter den västra väggen, dörrhandtagen och pianosträngarna. Då jag kryper ihop i ett hörn av mitt rum för att övervinna rädslan, börjar strängarna gå av, en efter en. De bildar nästan någon sorts obscen melodi. Då jag drar täcket över huvudet för att stänga ute det skarpa, onaturliga vita ljuset rinner en varm vätska långsamt ner i mitt ansikte. Jag anar att det är blod, suckar och slänger täcket till andra sidan av rummet.
Jag vet att det är meningslöst att försöka ta sig ut, jag har redan försökt många gånger. Jag känner mig inte ensam, rummet är fyllt av ljud. Gnissel, vatten som droppar från taket och ljudet av små flagor av rost som faller till golvet.
I bland bultar någon hårt på den hårt tillslutna dörren. Jag ropar alltid: ”Jag är här inne, kom in”, men då jag ropar detta tystnar med ens slagen mot dörren. Jag vet inte varför. I rummet har jag ett stort fönster, men jag tittar aldrig ut. Däremot kommer jag antagligen att tvingas att göra det snart, då de smutsiga, blommiga gardinerna nästan helt har vittrat sönder.
Det som får mig att inte se ut är att jag redan tror mig veta vad som finns där ute. Paradiset.