Adrian Dolata

Förra torsdagen var en hektisk dag. Den avslutades med att jag såg Girugämesh spela live.
Efter skolan gick jag snabbt ut på stan och köpte en ny svart kostym, en svart skjorta och en vit slips (det är för övrigt de plaggen jag haft på mig de tre senaste dagarna, då det kändes så naturligt). Efter det, tog jag mig snabbt till den första pianolektionen kånkandes på alla saker, varefter jag snabbt cyklade hem till Alef för förberedelser, sminkning och ombyte. Jag har faktiskt inga bilder men det jag körde med var inte heller något speciellt, lite typiskt visual kei-svart, rött, blått, hudfärgade/svarta läppar och två stora lösögonfransar på ena ögat.
Det skulle börja halv åtta så vi planerade att gå hemifrån halv sju. Det klockslaget förskjöts (後回し) till kvart i, och till sist till hel, då vi tumlade iväg.
Fick lite déjà vu-aktiga känslor då vi gick där längs med Kammakargatan mot Rådmansgatans tunnelbana. Jag njöt i fulla drag av människors sneda blickar riktade mot vårt obskyra utseende, som jag brukar göra när jag inte sminkat mig på ett tag. Väl framme vid Fryshuset och den medellånga kön smälte vi dock in i mängden. Vi stod där tillsamman med en massa andra konstiga människor i tjugo minuter, under vilka vi började frysa mer och mer. Kön var bara ca hundra meter lång, dvs. långt ifrån kön till Dir en grey-konserten som sträckte sig över en längd motsvarande två fullstora kvarter. Vi kom in rätt snabbt.
Det såldes CD-skivor, t-shirts, hoodies och annat smått och gott som vanligt. Jag blev dock besviken över den totala avsaknaden av affischer. Jag hade faktiskt sett fram emot att få ha en till sådan på någon vägg där hemma. Nåja, jag fick nöja mig med en tygpåse och CD:n Girugamesh (till skillnad från bandnamnet: girugämesh). Alef köpte en CD:n och en t-shirt. Efter inköpen blev vi avslitna mer pengar i garderoben, något som var en stor lättnad då alla ytterkläder åkte av. Jag passade på att ta trettio stycken gratis girugamesh-klistermärken (titta på mitt skåp i skolan, de är runda) vid ett vältajmat tillfälle då ingen såg.

---

---

Förbandet, det halvtrista metalbandet Marionette från Göteborg gjorde sitt bästa för att liva upp stämningen i början. De lyckades inte nämnvärt med uppgiften, men det var väl meningen; De flesta artister vill ha medelmåttiga förband så att deras musik får mer impact när de äntrar scenen.
Vid kvart i nio kom Girugämesh äntligen in. Satoshi, Nii, Shuu och Яyo. De var, som första intrycket antydde, helt okej rakt igenom. Numetal, dvs metal med inslag av rap, stämde faktiskt för kvällen inte med min sinnesstämning. Grov musik är jag ju van vid, men det fanns för lite stämning i många av låtarna. Inte så mycket i jämförelse med Moi dix Mois eller Dir en grey. Men det var roligt att stå där. Moshandet hit och dit var så klart överdrivet, jag är rätt bra på det där och var på väg fram mot första raden (från att ha börjat längst bak), men avvek då jag stod på ett plektrum. Då jag kom ut ur folkmassan hade jag så klart förlorat det. Under den resterande delen av konserten gjorde jag inga stora ansatser att ta mig in i folkmassan igen, jag stod längre bak och lyssnade avvaktande. Alef tog sig faktiskt längst fram. Han var helt genomblöt efter konsertens slut. Man kunde ha trott att han simmat klädsim någonstans.

Efter evanemanget, och efter att ha upptäckt att man nästan kunde luta sig mot vinden vid utfarten ut ifrån Stockholm, åt jag kebab vid Gullmarsplans T-bana. Klockan var ungefär elva då vi slog oss ner på två av de fula plaststolarna på det lilla snabbmatstället. Jag var vrålhungrig.
På vägen tillbaka samtalade vi trött om konserten. Jag hade den där konstiga känslan av likgiltighet då igen, om än mycket svag.
Jag orkade inte vänta på en tunnelbana till Fridhemsplan i femton minuter, så jag hämtade min cykel hemma hos Alef och trampade iväg i full storm över Banhusbron.
Jag uppskattar den kvällen, och bandet, och accepterar den i sin helhet.