![Versailles - The Revenant Choir - Cover [no blur]](http://egastyle.files.wordpress.com/2009/02/the-revenant-choir-front_update_widgetsize04_no_blur.jpg "Versailles - The Revenant Choir - Cover [no blur]")
Sparat under: love planet five | Etiketter: Crysis, förkylning, kärlek, kontroll
I dag skriver jag två separata inlägg då de senaste dagarnas händelser förtjänar att beskrivas på det sättet. Glöm alltså inte, om ni inte vill, att läsa min halvdana resencion av konserten. Det var en bra konsert, trots det jag sagt.
I alla fall börjar jag med att berätta att jag efter den nämnda tillställningen hade slitit ut min röst så totalt att jag inte kunde sjunga ett pip. Konstigt, tänkte jag; Jag brukar ju kunna skrika hur mycket som helst utan problem (det handlar om att skrika rätt). Det visade sig vara en förkylning. Under fredagens körlektion satt jag helt tyst (ovanligt… Ovanligt…) Helgen ägnades åt att försöka bli av med förkylningen, läsa samhällskunskap, franska, engelska, svenska och matte samt spela Crysis. Jag har flera gånger försökt intala mig själv och alla andra att jag inte är någon datanörd och så, det är jag ju inte, men när min gamla PC kan köra Crysis på ”High” i 1280 x 1024 blir man ju glad. Det är världens snyggaste spel.
Denna måndag gick jag till skolan trots att jag var ganska sjuk. Jag vet inte om det var ett misstag eller inte. Dock hände roliga saker!!! När jag gick nerför trappan mot våra skåp, samtalandes om samhällskunskapen utspelar sig följande scen:
Adrian: ”Du vet att vi inte har någon samhällskunskap på fredag, va”?
Tova: ”Va”?
Adrian: Jo, det är så att”… *Erika dyker upp mitt framför Adrian vid foten av trappan, hon ler mot honom och passerar*
”Jo, att”… …. *LÅNG PAUS, Adrian inser att han plötsligt inte alls vet vad han skulle säga eller vad det var de pratade om* ”Jag kom av mig”. *Begraver ansiktet i händerna och rodnar inombords. Tova utbrister i skratt*
Varför, kan jag bara fråga? Jag tappade bort mig helt, verkligen! Orden föll ur min mun ned på golvet och ut ur sikte. Typ tre minuter senare kommer jag på att vi har svenska i stället för samhällskunskap på fredag och att det var det jag tänkte säga. Värsta klyschan, alltså. Jag trodde inte att något i den stilen var möjligt, speciellt inte för mig!!
Roligt, roligt.
Nu sitter jag här och snörvlar och längtar bara efter att få gå och lägga mig. Vet ni vad det värsta är för mig just nu? Att inte kunna använda min röst. Det gör mig deprimerad som bara den. Jag går ju runt och sjunger femton timmar om dygnet, om förmågan plötsligt tas i från mig förlorar jag kontrollen! Precis som jag gjorde tidigare idag. Därför sjunger jag i alla fall. Och det låter för jävligt!!
Adrian
Sparat under: LIVE/KONSERTER | Etiketter: Girugämesh, konsert, live, MUSIK
Förra torsdagen var en hektisk dag. Den avslutades med att jag såg Girugämesh spela live.
Efter skolan gick jag snabbt ut på stan och köpte en ny svart kostym, en svart skjorta och en vit slips (det är för övrigt de plaggen jag haft på mig de tre senaste dagarna, då det kändes så naturligt). Efter det, tog jag mig snabbt till den första pianolektionen kånkandes på alla saker, varefter jag snabbt cyklade hem till Alef för förberedelser, sminkning och ombyte. Jag har faktiskt inga bilder men det jag körde med var inte heller något speciellt, lite typiskt visual kei-svart, rött, blått, hudfärgade/svarta läppar och två stora lösögonfransar på ena ögat.
Det skulle börja halv åtta så vi planerade att gå hemifrån halv sju. Det klockslaget förskjöts (後回し) till kvart i, och till sist till hel, då vi tumlade iväg.
Fick lite déjà vu-aktiga känslor då vi gick där längs med Kammakargatan mot Rådmansgatans tunnelbana. Jag njöt i fulla drag av människors sneda blickar riktade mot vårt obskyra utseende, som jag brukar göra när jag inte sminkat mig på ett tag. Väl framme vid Fryshuset och den medellånga kön smälte vi dock in i mängden. Vi stod där tillsamman med en massa andra konstiga människor i tjugo minuter, under vilka vi började frysa mer och mer. Kön var bara ca hundra meter lång, dvs. långt ifrån kön till Dir en grey-konserten som sträckte sig över en längd motsvarande två fullstora kvarter. Vi kom in rätt snabbt.
Det såldes CD-skivor, t-shirts, hoodies och annat smått och gott som vanligt. Jag blev dock besviken över den totala avsaknaden av affischer. Jag hade faktiskt sett fram emot att få ha en till sådan på någon vägg där hemma. Nåja, jag fick nöja mig med en tygpåse och CD:n Girugamesh (till skillnad från bandnamnet: girugämesh). Alef köpte en CD:n och en t-shirt. Efter inköpen blev vi avslitna mer pengar i garderoben, något som var en stor lättnad då alla ytterkläder åkte av. Jag passade på att ta trettio stycken gratis girugamesh-klistermärken (titta på mitt skåp i skolan, de är runda) vid ett vältajmat tillfälle då ingen såg.
Förbandet, det halvtrista metalbandet Marionette från Göteborg gjorde sitt bästa för att liva upp stämningen i början. De lyckades inte nämnvärt med uppgiften, men det var väl meningen; De flesta artister vill ha medelmåttiga förband så att deras musik får mer impact när de äntrar scenen.
Vid kvart i nio kom Girugämesh äntligen in. Satoshi, Nii, Shuu och Яyo. De var, som första intrycket antydde, helt okej rakt igenom. Numetal, dvs metal med inslag av rap, stämde faktiskt för kvällen inte med min sinnesstämning. Grov musik är jag ju van vid, men det fanns för lite stämning i många av låtarna. Inte så mycket i jämförelse med Moi dix Mois eller Dir en grey. Men det var roligt att stå där. Moshandet hit och dit var så klart överdrivet, jag är rätt bra på det där och var på väg fram mot första raden (från att ha börjat längst bak), men avvek då jag stod på ett plektrum. Då jag kom ut ur folkmassan hade jag så klart förlorat det. Under den resterande delen av konserten gjorde jag inga stora ansatser att ta mig in i folkmassan igen, jag stod längre bak och lyssnade avvaktande. Alef tog sig faktiskt längst fram. Han var helt genomblöt efter konsertens slut. Man kunde ha trott att han simmat klädsim någonstans.
Efter evanemanget, och efter att ha upptäckt att man nästan kunde luta sig mot vinden vid utfarten ut ifrån Stockholm, åt jag kebab vid Gullmarsplans T-bana. Klockan var ungefär elva då vi slog oss ner på två av de fula plaststolarna på det lilla snabbmatstället. Jag var vrålhungrig.
På vägen tillbaka samtalade vi trött om konserten. Jag hade den där konstiga känslan av likgiltighet då igen, om än mycket svag.
Jag orkade inte vänta på en tunnelbana till Fridhemsplan i femton minuter, så jag hämtade min cykel hemma hos Alef och trampade iväg i full storm över Banhusbron.
Jag uppskattar den kvällen, och bandet, och accepterar den i sin helhet.
