![Versailles - The Revenant Choir - Cover [no blur]](http://egastyle.files.wordpress.com/2009/02/the-revenant-choir-front_update_widgetsize04_no_blur.jpg "Versailles - The Revenant Choir - Cover [no blur]")
Sparat under: Okategoriserat | Etiketter: 120dB, energi, Erika, Geilo, lov, Norge, plats, sportlov
Nu är det lov igen.
…
Jag har blåst upp mina åsikter om lovet egentligen. Jag tycker inte att det är en stor sak, men det är bara det att jag är så glad över att få åka till Geilo. Ja, det vet vi alla redan.
Över till min frustration över att inte få se Erika på en hel vecka. (Jag tror att du lider med mig, Alexander).
Över till min frustration över att inte vara påklädd och kunna springa ut i natten och sjunga karaoke jättehögt på Norr Mälarstrand.
Jag bestämde mig egentligen för att gå och lägga mig snart för många timmar sedan, men irriterande nog blir jag ju piggare och piggare när klockan har passerat halv tolv. Plötsligt får jag en massa energi och känner att mitt rum helt enkelt inte räcker till! Jag måste ha mer plats. Plats att springa på väggarna, krypa ner i springorna i parketten, spela musik på 120dB och stapla småkatter i högar på skrivbordet.
Min hårfärgning blev misslyckad (nej, jag berättar inte hur); Jag kommer att färga det svart i morgon igen helt enkelt. (…) Jag får vänta ett tag till med att byta hårfärg. Äh nu får jag den där känslan igen. ”Det är bara slöseri med tid, att försöka vara snygg i Sverige”. BORT!
…Nu är det dags att posta det här inlägget, klockan är 2348.
Sov gott, människor (ni inga).
Adrian
Sparat under: JAPAN | Etiketter: deja vu, JAPAN, kiyomizu, Kyoto, overtrue, pocky, ramen, Tokyo
Det här är overtrue III. [Här är den första och den andra delen i serien.]
Ibland får jag rent skrämmande känsloattacker. Plötsligt befinner jag mig där borta igen. Det är så starka intryck att jag skapar en hel värld i huvudet under något ögonblick.
Detta har hänt mig fyra gånger.
1. Då jag stod vid mellan Fredhäll och Rålambshovsparken uppe på en av de stora vägarna vid bron. Jag befann mig plötsligt i Kyoto. Gatans utformning och stora bredd samt bron intill passade precis in på stället där vi gick den första dagen i Kyoto.
2. En dag för inte så länge sedan när jag skulle gå från skåprummet till lunchen utomhusvägen. Hela den sträckan gick jag i Tokyo.
3. I förrgår när jag var ute på stan. En speciell blandning av två stadsdofter fick mig att stå i Tokyo.
4. I dag, på väg till skolan i Pontonjärparken. Detta var nog den starkaste hittills. Färgen och doften av gräset, vinden, det våriga solljuset. Temperaturen. Jag började nästan gråta igen. Men bara nästan!
Dagens pusselbitar är 1: Ramen (ラーメン). En av de godaste maträtter Japan har att bjuda på. Nudlar i buljong med en massa olika saker i. För att äta det här i Stockholm går du till Birger Jarlsgatan 93. Tro mig, det gör du. 2: Kiyomizudera (清水寺). Detta underbara tempel i utkanten av Kyoto borde ses som ett av ”världens underverk”. Det är helt otroligt, och otroligt vackert. 3: Pocky (med smak av grönt te). Pocky är världens bästa godis. Det är gulligt, manligt, sexigt, häftigt, trendigt, idiotiskt och gott. Det finns en smak för varje personlighet. Den jag saknar mest är den med grönt te-smak (som jag bara lyckades hitta i Kyoto).
1. 
2. 
3. 
Alla bilder tagna av mig (© 2007)
Om några veckor är det precis ett år sedan jag var i Japan. Jag undrar hur det kommer att kännas.
Adrian
Sparat under: Okategoriserat
Hurra för Adobe After Effects CS3,
njutning och intensiva smärtor som inte existerar.
God natt. Jag menar det verkligen.
Adrian
Sparat under: Okategoriserat | Etiketter: emo, färga håret, klassen, MVG, sibelius, skidjacka, skola, sportlov
Jag har genomfört allting. Nu kan jag snart ägna mig åt total rekreation.
Ja, jag steg upp klockan halv fem i morse och gjorde varenda Sibeliusuppgift. Det var helt okej, faktiskt. När jag blivit klar brände jag dem på en cd och gick till skolan. Jag försökte tänka bort tröttheten som översvämmade mitt medvetande när den iskalla morgonluften slog emot mitt ansikte och min bara hals, men det var jävligt svårt, för att uttrycka sig precist. Det visade sig dock att jag hade lyckats mycket bra med arbetet när jag lämnade in det. Skönt.
Vi var alla förberedda på en lång och trist samhällslektion, som dock inte blev så särskilt trist på grund av diskussionen om skolk som vi förde med anledning av dagens aktuella fråga. Jag hade faktiskt tänkt skriva ett långt debattinlägg om saken (jag skulle nog kunna skriva hur mycket som helst om det) men just nu orkar jag bara inte.
Jag hade MVG på samhällsprovet! *nöjd* Jag lyckas bra med skolan sedan det nya årets början. I brist på någon vettig förklaring skyller jag tills vidare på Erika.
I dag skulle jag gå och köpa en ny skidjacka (jag tycker det är trist att vara helsvart vilket jag är nu) men jag gjorde misstaget att gå med pappa. Att gå och handla kläder med honom är ingen bra idé då det innebär småstress genom varenda jacka i en av Stockholms alla butiker. Metoden jag föredrar är snarare: Gå jättelångsamt, kolla på varenda jacka i fem minuter, gå till många olika affärer, stanna och fika två gånger, passa på att köpa en ny ögonfranskam (eller kanske inte) och ta det lugnt i allmänhet. Jag tror att jag går runt lite ensam i morgon… (…)
Jaså, det verkar kanske som att jag ogillar klassen. Det kan så klart stämma att jag gör det ibland, så känner väl alla, men i allmänhet har jag faktiskt börjat vänja mig så rejält att jag också accepterar det mesta. Och seriöst, det är bara två och ett halvt år till. En så kort tidsperiod är nästan inget att tala om. Nej, jag kan faktiskt ha rätt trevligt i min nuvarande klass. Ibland kan jag till och med försöka mig på att vara mig själv.
Nu till utseende igen: I morgon ska jag färga mitt hår mörkbrunt. Jag tänker egentligen ljusa upp det ganska mycket mer men jag börjar med ett litet steg så får vi se hur det blir. ”4/4 espresso” heter färgen. Jag vill inte ha svart längre, är trött på det. En liten anledning (mycket liten men rolig att nämna) är att jag börjar irritera mig på de som skriker ”emo” efter mig utan att tänka. Visst, kalla mig emo. Kalla mig fjortis, brat, gotare, snobb eller vad ni vill men tänk åtminstone efter först. Om ni inte gör det kommer jag att käfta emot och skrika något i stil med ”jag är inte mer emo än din imaginära katt är ett rostat bröd”.
Så ska jag klippa mig lite på söndag också, det börjar bli så att håret är konformat liksom, det står ut jättemycket därnere eftersom det är så tjockt. Och så måste jag klippa topparna för de är så slitna… Men jag tänker ändå spara till riktigt långt hår (midjan i alla fall).
Det är en futtig dag kvar som brukar kallas fredag av allmänheten. Och av mig också! Jag hoppas att de flesta väljer att tumla i snö… Jag kommer att fortsätta blogga även under sportlovet (dvs. om vårt hotell tillåter det internetmässigt). Annars vet jag inte hur jag ska stilla mitt dagliga behov av skrivande.
-Sov gott.
Adrian
Sparat under: Okategoriserat | Etiketter: Geilo, jazz, konsert, musikteori, nattplugg, sång, södra latin, sibelius, tired, trött, upp 0430, uppgift
Jag kom precis hem. Har varit på Södra Latin och lyssnat till deras sångafton. Anledningen till att jag kom dit var främst Johan, ville fruktansvärt gärna höra honom spela piano igen. Han gick dock i mitten av konserten, så jag hann inte prata med honom särskilt mycket. Nåja, vi har ju en hel vecka framför oss. Ebba och hennes flickor lyckades så klart komma försent (seriöst…). Det var allt som allt trevligt.
I dag var jag också hemma hos Alef och gorde lite goda gärningar rörande bland annat notskrivarprogrammet Sibelius och Photoshop CS3. Jag åt mackor med smör!
Jag fick precis reda på att vi inte ska åka till Geilo på lördag utan på söndag. Vilken miss! Jag får väl fylla dagen med att packa, kanske köpa den där tröjan jag funderat på…
Jag har nu ett långt arbete med att skriva fyrstämmig sats framför mig. Det ska vara färdigt i morgon. Nattplugg! (Säg det inte till någon)…
Erika, du gav mig lite energi i dag igen. Tack!! =)
*en timmes paus i skrivandet för att äta middag och hjälpa pappa med hans mobiltelefon*
NU ÄR JAG SÅ JÄVLA TRÖTT: JÄVLA JÄVLA JÄVLA… =( Jag nästan gråter av trötthet! Jag måste sova innan jag gör musikteorin…. JAG FÅR AVSÄTTA TRE TIMMAR TILL ARBETET.
Skolan börjar 0850-en timme för dusch och hår-tre timmar för sibelius= UPP KLOCKAN 0430, CA. GRATTIS ADRIAN.
JAG HOPPAS ATT NI FÅR SOVA MER ÄN JAG I NATT.
GODNATT ANDREA, TOVA och ERIKA (och alla andra och killarna)
Adrian
Fy tusan vilken trist dag. ”Normal”.
På väg hem från pianolektionen var dock himlen blodröd!! Det fick mig att stanna upp och bara gapa och stirra.
-Kära ni, jag har faktiskt inget mer att säga i dag. Kämpa på.
Adrian
MALICE MIZER igen. Denna gång med ”Beast of Blood”. Underlig PV, kan man säga.
Adrian
Sparat under: diskussion | Etiketter: chance, chans, fame, famous, känd, your life
-Dagens viktiga inlägg är fortfarande ”Addictive Epicurian”. Tänk på det.
Jag kan inte tänka mig ett liv utan att vara känd. Jag tänker bli ”riktigt jävla känd” för det jag gör. Bara så att ni vet det. Det handlar inte om att vara känd bara för att vara känd, något som många verkar beundra. Det gör inte jag. Att vara känd på det viset är inte värt någonting. Nej, det handlar om att vara känd för att ha gjort någonting bra. Att ha som mål att skapa någonting inspirerande och därför bli känd.
I vårt samhälle brukar det ofta vara precis tvärt om. Du vill bli känd, och därför gör du någonting för att uppfylla det målet. När man säger till någon att man vill bli allmänt känd brukar man oftast få ett hånleende, ett skratt eller en sned blick tillbaka. Eller en kommentar om att det inte är något att sträva efter.
”Det är bara jobbigt” -Ja, det är jobbigt.
”Det kan urarta och ”förstöra” ditt liv”. -Ja, det kan det. Kan det?
Jag har klaustrofobi. En typ som handlar om att jag inte skulle klara av att sitta hela mitt liv i ett slutet psykiskt rum där jag ser alla men ingen ser mig. Är detta så förfärligt? Du har ditt lilla jävla liv, du får fanemig ta och göra precis det just du vill. Om du inte gör det kastar du mer eller mindre bort tid. Det tycker jag. Nu är det här ett väldigt dumt skrivet och upplagt inlägg, men jag vill se till att mina åsikter kommer fram, åtminstone i den värld där jag styr.
Du får ett liv. Du bestämmer.
Nu tror jag i och för sig att döden är väldigt relativ. Den fungerar bara som en dörr till något annat. Men det du har nu är väl något att ta vara på. Jag vill se till att mitt förbannade liv har en del i många andras. Riktigt många. Detta kan uppnås på många sätt.
Hmm… Jag har formulerat det här dåligt. Jag vet faktiskt inte hur jag ska uttrycka mig. I alla fall tänker jag bli riktigt jävla känd för någonting som har med musik att göra. Kom ihåg det.
Adrian
Sparat under: Okategoriserat | Etiketter: addictive epicurian, citat, konserter, ny sida
Håller er uppdaterade om de senaste nyheterna i världen, som i mitt fall består av mitt alldeles egna blogguniversum.
”Den ger en livsglädje (just det, den som tillhör mig och som ni inte får stjäla, kopiera eller ladda ned olagligt utan min tillåtelse), vanlig glädje, väcker en hunger efter MER och en hunger efter MAT (i mitt fall alltså, jag har knappt ätit på hela dagen).”
Detta är riktigt bra skrivet. Så bra att jag inte kan sluta skratta, faktiskt!
Kika gärna på min nya sida ”Konserter”. Jag kände att en sådan behövdes.
Fast om ni tänker välja att läsa en sak, läs det föregående inlägget ”Addictive Epicurian” i stället.
Sparat under: love planet five | Etiketter: ge upp, hennes ögon, kärlek, nog, oändlighet, skola, sol och regn, verklighet
De flesta dagar börjar med sol och slutar med regn, både vädermässigt och psykiskt. Here it goes again. Jag måste skriva av mig om samma ämne om och om igen. Ibland önskar jag bara att jag inte hade förmågan att tänka så mycket på allting som jag gör, då saker brukar te sig värre och värre ju mer tid jag tillbringar med att fundera på dem.
Franskalektionen på morgonen innebar en tillfredställelse då jag kunde glosorna. Nej Alef, chou-fleur har inget med Harry Potter att göra. Vi delades in i grupper och tvingades att föra misslyckade samtal i en påhittad restaurang. Själv tuggade jag förnöjt på en mumsig penna medan de andra i min grupp förtvivlat försökte prata om vad de gjort i helgen och dyl.
Efter lektionen gick jag direkt ner till svenskan och påbörjade funderingar om…
vänta lite…. Jag har nog glömt något.
Efter att ha sett rakt in i Erikas underbara ögon igen har jag nog ändrat inställning till några olika saker. Jag tror att jag lägger ner. Det jag ville var att hon skulle veta hur jag kände för henne. Nu vet hon. Jag är nöjd. Jag hade kunnat försöka.. hur ska jag formulera det.. ”Anstränga” mig mer efter torsdagens händelser, men jag gör det inte. Bara jag får möta hennes blick då och då och känna mig lycklig är jag nöjd!
-Den är ju ensidig, kärleken, och jag tänker inte komma där som någon jobbig kille i största allmänhet och irritera. Tror jag. I alla fall räcker det för mig nu. Jag kan fortsätta med att låta henne ge mig energi, det är ju bara positivt. Älskar henne kan jag väl säga att jag gör fortfarande ( pretentiös som vanligt, jag vet ), men…
-Tack för mig.
Åter till verkligheten, så att säga.
Alef är tillbaka från paris. Tova är äntligen i skolan igen, även om hon skulle må bättre av att stanna hemma ( jag vet inte, det kanske var min kattmagi? ). Jag glömde mitt lunchkort igen. Jag glömde den lilla burken med malen muskotnöt som jag så noggrannt inhandlade i lördags ( tack och lov, det var inte potatismos ). Stockholm är lika deprimerande som vanligt. Men! Jag tar fasta på allt det goda. Eller… Det är väl bara, typ två saker av ∞. Men i alla fall.
Jag funderar på att gå till Dramatens 100-årsjubileum i kväll, där min mamma och Lena Endre är konferencierer, men jag vet inte om jag orkar. Har trista läxor som vanligt ( och den där musikteoriuppgiften som bara skriker efter att bli gjord ).
一つだけ！お願いがあります。居なく成ってして仕舞った人たちの事…思い出してください。
…Livet går vidare. Tråkigt men sant.
Adrian
