Adrian Dolata

Vårt mål handlade om misshandel. En man och en kvinna åker till från Sundsvall till Stockholm över en helg för att leka och ha roligt. De är i tjugoårsåldern båda två, och de har jätteroligt och leker och så, men sista kvällen tar mannen mod till sig och berättar det han skulle berätta. Han har gift sig, varför han inte kan vara tillsammans med henne längre. Hon blir helt hysterisk och börjar slå och sparka på honom. I ett försök att lugna ner henne ger mannen henne till slut en örfil. Klockan är kvart i fem på morgonen, de befinner sig någonstans vid en vägkant, intill ett skogsområde. Några killar som står och hänger i närheten bevittnar incidenten och ringer polisen. Vem anmäler för misshandel? Kvinnan.
Det var en underlig rättegång. Allting började med att domaren deklarerade att Faisal, som mannen hette, hade utdelat flera slag mot kvinnans, Natalies ansikte. Ett av vittnena tyckte också att han sett detta. De två tycker dock inte att detta stämmer; De berättar sina versioner av händelsen, och deras två berättelser är konstigt nog precis likadana. Ingen av dem tyckte att det var en stor sak. Varför satt de då där? Det borde dessutom snarare ha bytt plats, det var ju hon som började slå honom. Efter femtio minuter av ”förhandlingar” går vi ut för att domarna ska kunna överlägga. Allting slutar med att ”åtalet ogillas”. Det blir ingenting. Ingen dom, alltså.

---

---

Det konstiga med hela berättelsen är att poliserna som anlände till platsen för incidenten snarare verkar ha ”övertalat” Natalie att göra en anmälan. Det var poliserna som tyckte att hon såg röd ut på ena sidan av ansiktet, och det var också de som direkt fick slagen att bli mycket fler från Faisal, trots att hon verkade ha berättat annat för poliserna vid tillfället. Så kan det väl inte gå till?
Vid rättegången var de bra vänner, tydligen, och umgicks regelbundet. Så varför lägga ut så mycket pengar, tid och energi på ett mål och en process som ändå är helt onödiga?? Jag tycker att det är helt galet, förutom möjligen sett ur advokaternas perspektiv. De tjänade ju 6000-7000 kronor på några timmars jobb. Det allra konstigaste var att staten betaladem ut både ersättning för de båda parternas missade arbetsdagar och ersättning för transporten till tingsrätten! Varför!!!
Om man bortser från allt detta var det ändå väldigt intressant att sitta med och lyssna på vad de sade, och hur det hela gick till. Dock kände jag mig lite som om jag gjorde intrång i något som inte angår mig, när jag satt där. Offentlighetsprincipen i all ära, men jag har väl inget att göra med konflikterna i andra människors liv. Jag vet inte om de andra kände samma sak (Valter, Gustav, Alef, André, Alexander).

I övrigt skulle man kunna säga att jag bara gjort skolarbete hela dagen. Jag är riktigt trött på det! Jag får väl belöna mig med ett ”Honey & Clover”-avsnitt innan kvällens slut…

Och till sist; Ett experiment. Hör bara: www.svd.se (Svenska Dagbladet) och www.dn.se (Dagens Nyheter). Nu ska vi bara se om det fungerar…
Jag önskar tills vidare er alla en fortsatt trevlig kväll.

Adrian