Adrian Dolata

Efter det korta lilla giget på tio minuter med ettorna på skolan har jag verkligen insett hur sjukt fantastiskt det är att sjunga. Rigoröst, obscent, monstruöst roligt. Sång är det enda som verkligen kan avstressa mig. Om jag inte får sjunga hela mitt liv kommer jag nog inte att överleva. Jag har nog tillbringat 15% av hela min tid på denna jord görandes olika ljud eller sjungandes. Innan uppträdandet ser jag hur vissa runtomkring mig börjar svettas och bli nervösa. Jag bara känner att jag kommer in i mitt rätta tillstånd. Sedan kan det gå fel ändå, det spelar liksom ingen roll längre när jag står där. Som att jag klappar fel på ”The Making of the Drum” och står i första ledet i mitten bredvid Ida, medan alla säkerligen tittar allra mest på oss. Det känns lite efteråt, men inte medan det pågår.

---

---

Sedan finns det distraktioner så klart, tankar på det mesta jag brukar tänka på som försöker tränga sig in mellan tonerna, tankar på framtid och tankar på Erika, tankar på varenda människa som sitter i publiken, tankar på de som står bredvid mig, tankar om mina egna tankar… Det är verkligen underligt hur alla prioriteringar försvinner under vissa situationer. Alla tankar som är så viktiga igentligen är plötsligt inget annat än distraktioner.

そして、日本語の事…もうなにも構わない。バーベルフィシがある。構わない。日本語が話すや書く時に、手堅い人間だと思うよ。その時に何でも話せる。エリカの事、私愛の事、世界の事、未来の事、全部だ。

Till sist vill jag önska Tova grattis på födelsedagen. Och jag hoppas att hon ser klart genom skuggor och väggar av mjukt regn, precis som jag försöker göra. Och; Grattis på namnsdagen, Erika. Med sköldpadda och allt.

Adrian