Adrian Dolata

Jag kan verkligen inte hålla mig härifrån. Det här är liksom min värld, som jag har skapat och där ingen annan än jag betämmer. Mitt rum i etern. Här måste jag skriva, hela tiden! Jag tänker på så otroligt mycket olika saker just nu. Jag tänker tusen ord om någonting på fem sekunder, och sedan kommer nästa ämne, och nästa, och nästa… Tiden existerar inte inuti mig. Den attackerar utifrån.
Jag vet att jag kommer att vara trött i morgon. Det som väntar är omskrivningen av svenskauppsatsen om Ovidius, samt en trist samhällslektion. Jag hoppas att jag i morgon bitti lyckas få i mig en hel middag till! Den sista dagen innan helgen. Jag grämer mig faktiskt inför den. Den är lång och jag har inget speciellt jag vill eller ska göra förutom en massa skolarbete och förberedelser inför prov. Och det värsta är att vi är lediga på måndag också och tisdag förmiddag. Jag vill inget hellre än att befinna mig i den förbannade skolan just nu.

Det finns fler saker jag har att berätta så här på kvällskvisten. Jag tror nämligen att jag håller på att falla in i ovanan att trivas med klassen. Jag börjar vänja mig vid alla människor. Jag kan inte bedöma om det här är något positivt eller det motsatta, som vanligt är allting mycket mer mångfacetterat än vid en första anblick. Jag anser fortfarande det jag sagt tidigare, men jag börjar automatiskt bortse från det ”dåliga” och ta till vara på det ”goda”. Vem som helst skulle nu inflika att detta är något bra och ett steg i ”helt rätt riktning”, men jag vet inte. Jag vet inte om jag vill gå i den riktningen.

Jag är både bra och mycket dålig på att leva i nuet. Det blir jättekonstigt när jag en dag känner att jag måste leva mer för stunden och dagen efter en skuldkänsla över att jag varit så ignorant mot det som alltid ligger där, det som bör iaktas. Det blir en underlig kontrast, helt enkelt, och något jag tror att jag kommer att vara tvungen att leva med, åtminstone några år framöver.

---

---

I dag på samhällslektionen var dagens ”aktuella fråga” centrerad kring skolsystemets kommande ”reform” och det faktum att skriftliga ”omdömen” ska träda i funktion redan från klass ett. Inte nog med det, dessutom ska elevens ”sociala utveckling” i fråga bedömas och kommenteras. Jag bara känner att jag måste skriva av mig lite om det här.
För det första: Vår förbannade skolminister är alldeles för konservativ och försiktig. Vårt nuvarande (och kommande) skolsystem är föråldrat och borde helt och hållet rivas och byggas upp på nytt. Betygen borde slopas. Lärarnormerna och studiehjälpmedlen borde helt bytas ut. Betyg är en dålig lösning därför att 1: Det skapar stress, osäkerhet och orättvisa bland eleverna, speciellt med dagens skala som endast har fyra olika graderingar. 2: Ett betyg i dagens mening är bara några boktäver på ett papper, och visar egentligen inga riktiga kunskaper. Detta kan jag förklara med ett exempel jag dragit tusen gånger de senaste dagarna: Adrian vill läsa till kemist. Han går kemi x i tvåan på gymnasiet, får MVG, och är lycklig. Eftersom han är så bra har han läst alla kurser redan vid slutet av tvåan och behöver inte läsa någon kemi i trean. Men han är en idiot, och glömmer bort vartenda ord han läst av kemi under det år han inte läser ämnet. Då det är dags att söka till ”kemistutbildningen” kommer man att titta på hans betyg, som vid tillfället för kursens slut var MVG. Han kommer in, utan att kunna ett enda grundämne. Innan du söker in till en universitetsutbildning ska du i stället göra ett heltäckande prov som verkligen visar vad du kan vid tillfället för ansökan. Inga mellanhänder- Inga betyg.
I teorin kan något sådant här hända. Förstår ni? Den strävan som växer sig starkare och starkare i vårt samhälle efter att sätta allting i prydliga system kommer att gå för långt om den inte stoppas. Och nu: Elevernas sociala utveckling ska dokumenteras. HUR DOKUMENTERAR MAN ”social utveckling” hos en människa? Efter någon slags mall kanske, eller en smart bok skriven av en professor i psykologi som berättar om hur man gör? I mitt huvud låter detta sjukt, absurt och rentav nazistiskt. Mina tankar förs till experimenten som utfördes på olika människor i mitten av andra världskriget. Nu kanske du tycker: ”Men detta handlar ju bara om att kunna hjälpa varje barn bättre och främja kommunikation mellan barn, lärare och föräldrar”! Visst, det kanske ligger något i det. Men enligt mig är det absurt att försöka sig på något som att dokumentera vartenda svenskt skolbarns sociala utveckling tills de fyllt 18. Jag tycker att det är obehagligt. Precis som man inte kan ”mäta mognad” hos en människa kan men inte heller mäta social utveckling. Använda papper och penna och anteckna statusen på samma papper som omdömen/betyg. Vad skulle bli bättre av detta?

Nu har jag skrivit av mig. God natt.

Adrian