![Versailles - The Revenant Choir - Cover [no blur]](http://egastyle.files.wordpress.com/2009/02/the-revenant-choir-front_update_widgetsize04_no_blur.jpg "Versailles - The Revenant Choir - Cover [no blur]")
Jag kan verkligen inte hålla mig härifrån. Det här är liksom min värld, som jag har skapat och där ingen annan än jag betämmer. Mitt rum i etern. Här måste jag skriva, hela tiden! Jag tänker på så otroligt mycket olika saker just nu. Jag tänker tusen ord om någonting på fem sekunder, och sedan kommer nästa ämne, och nästa, och nästa… Tiden existerar inte inuti mig. Den attackerar utifrån.
Jag vet att jag kommer att vara trött i morgon. Det som väntar är omskrivningen av svenskauppsatsen om Ovidius, samt en trist samhällslektion. Jag hoppas att jag i morgon bitti lyckas få i mig en hel middag till! Den sista dagen innan helgen. Jag grämer mig faktiskt inför den. Den är lång och jag har inget speciellt jag vill eller ska göra förutom en massa skolarbete och förberedelser inför prov. Och det värsta är att vi är lediga på måndag också och tisdag förmiddag. Jag vill inget hellre än att befinna mig i den förbannade skolan just nu.
Det finns fler saker jag har att berätta så här på kvällskvisten. Jag tror nämligen att jag håller på att falla in i ovanan att trivas med klassen. Jag börjar vänja mig vid alla människor. Jag kan inte bedöma om det här är något positivt eller det motsatta, som vanligt är allting mycket mer mångfacetterat än vid en första anblick. Jag anser fortfarande det jag sagt tidigare, men jag börjar automatiskt bortse från det ”dåliga” och ta till vara på det ”goda”. Vem som helst skulle nu inflika att detta är något bra och ett steg i ”helt rätt riktning”, men jag vet inte. Jag vet inte om jag vill gå i den riktningen.
Jag är både bra och mycket dålig på att leva i nuet. Det blir jättekonstigt när jag en dag känner att jag måste leva mer för stunden och dagen efter en skuldkänsla över att jag varit så ignorant mot det som alltid ligger där, det som bör iaktas. Det blir en underlig kontrast, helt enkelt, och något jag tror att jag kommer att vara tvungen att leva med, åtminstone några år framöver.
I dag på samhällslektionen var dagens ”aktuella fråga” centrerad kring skolsystemets kommande ”reform” och det faktum att skriftliga ”omdömen” ska träda i funktion redan från klass ett. Inte nog med det, dessutom ska elevens ”sociala utveckling” i fråga bedömas och kommenteras. Jag bara känner att jag måste skriva av mig lite om det här.
För det första: Vår förbannade skolminister är alldeles för konservativ och försiktig. Vårt nuvarande (och kommande) skolsystem är föråldrat och borde helt och hållet rivas och byggas upp på nytt. Betygen borde slopas. Lärarnormerna och studiehjälpmedlen borde helt bytas ut. Betyg är en dålig lösning därför att 1: Det skapar stress, osäkerhet och orättvisa bland eleverna, speciellt med dagens skala som endast har fyra olika graderingar. 2: Ett betyg i dagens mening är bara några boktäver på ett papper, och visar egentligen inga riktiga kunskaper. Detta kan jag förklara med ett exempel jag dragit tusen gånger de senaste dagarna: Adrian vill läsa till kemist. Han går kemi x i tvåan på gymnasiet, får MVG, och är lycklig. Eftersom han är så bra har han läst alla kurser redan vid slutet av tvåan och behöver inte läsa någon kemi i trean. Men han är en idiot, och glömmer bort vartenda ord han läst av kemi under det år han inte läser ämnet. Då det är dags att söka till ”kemistutbildningen” kommer man att titta på hans betyg, som vid tillfället för kursens slut var MVG. Han kommer in, utan att kunna ett enda grundämne. Innan du söker in till en universitetsutbildning ska du i stället göra ett heltäckande prov som verkligen visar vad du kan vid tillfället för ansökan. Inga mellanhänder- Inga betyg.
I teorin kan något sådant här hända. Förstår ni? Den strävan som växer sig starkare och starkare i vårt samhälle efter att sätta allting i prydliga system kommer att gå för långt om den inte stoppas. Och nu: Elevernas sociala utveckling ska dokumenteras. HUR DOKUMENTERAR MAN ”social utveckling” hos en människa? Efter någon slags mall kanske, eller en smart bok skriven av en professor i psykologi som berättar om hur man gör? I mitt huvud låter detta sjukt, absurt och rentav nazistiskt. Mina tankar förs till experimenten som utfördes på olika människor i mitten av andra världskriget. Nu kanske du tycker: ”Men detta handlar ju bara om att kunna hjälpa varje barn bättre och främja kommunikation mellan barn, lärare och föräldrar”! Visst, det kanske ligger något i det. Men enligt mig är det absurt att försöka sig på något som att dokumentera vartenda svenskt skolbarns sociala utveckling tills de fyllt 18. Jag tycker att det är obehagligt. Precis som man inte kan ”mäta mognad” hos en människa kan men inte heller mäta social utveckling. Använda papper och penna och anteckna statusen på samma papper som omdömen/betyg. Vad skulle bli bättre av detta?
Nu har jag skrivit av mig. God natt.
Adrian
Efter det korta lilla giget på tio minuter med ettorna på skolan har jag verkligen insett hur sjukt fantastiskt det är att sjunga. Rigoröst, obscent, monstruöst roligt. Sång är det enda som verkligen kan avstressa mig. Om jag inte får sjunga hela mitt liv kommer jag nog inte att överleva. Jag har nog tillbringat 15% av hela min tid på denna jord görandes olika ljud eller sjungandes. Innan uppträdandet ser jag hur vissa runtomkring mig börjar svettas och bli nervösa. Jag bara känner att jag kommer in i mitt rätta tillstånd. Sedan kan det gå fel ändå, det spelar liksom ingen roll längre när jag står där. Som att jag klappar fel på ”The Making of the Drum” och står i första ledet i mitten bredvid Ida, medan alla säkerligen tittar allra mest på oss. Det känns lite efteråt, men inte medan det pågår.
Sedan finns det distraktioner så klart, tankar på det mesta jag brukar tänka på som försöker tränga sig in mellan tonerna, tankar på framtid och tankar på Erika, tankar på varenda människa som sitter i publiken, tankar på de som står bredvid mig, tankar om mina egna tankar… Det är verkligen underligt hur alla prioriteringar försvinner under vissa situationer. Alla tankar som är så viktiga igentligen är plötsligt inget annat än distraktioner.
そして、日本語の事…もうなにも構わない。バーベルフィシがある。構わない。日本語が話すや書く時に、手堅い人間だと思うよ。その時に何でも話せる。エリカの事、私愛の事、世界の事、未来の事、全部だ。
Till sist vill jag önska Tova grattis på födelsedagen. Och jag hoppas att hon ser klart genom skuggor och väggar av mjukt regn, precis som jag försöker göra. Och; Grattis på namnsdagen, Erika. Med sköldpadda och allt.
Adrian
Sparat under: Okategoriserat
Den förbannade läxläsningen avbryts, då jag är så förbannad på samhällskunskapen.
Energin jag hade i morse försvann lagom till lunch. Dels beroende på att den här dagen inte gick lika bra som jag hade hoppats på. Jag tänker faktiskt alldeles för mycket på samma sak just nu, jag måste satsa mer på att bredda mitt spektrum. -Jag tänker i princip på två saker, varav den ena av dem är att spela piano.
I kväll är vår klass och N1B reklam för vår skola. Det obligatoriska öppet hus har anlänt. Det gäller bara 17.30-18.10, och jag måste bara gå i en minut för att komma dit. Men det är jobbigt ändå. Fast nu händer det igen, just nu medan jag skriver. Den där känslan av att absolut inte vilja sitta här, hemma, i mitt rum, framför datorn.
Information: För er som inte förstått det, avser jag att lägga till små saker efter titeln ”jag” när jag lägger till ord till mina små listor. Jag tar bort ”+ett ord till” nu. Jag tror att de flesta av er redan fattat vad det handlar om.
Adrian
Sparat under: MUSIK | Etiketter: Beethoven, Berwaldhallen, Nightmare of a Cave
Jag går upp vid kvart i sex och är hungrig. Men ingen jävla frukost här inte. Jag måste ha riktig mat. Det får bli något snabbt vi har i frysen, färdiglagade köttbullar åker in i ugnen. En aning äckligt kanske, och gott.
Jag är full av energi, jag. Om jag befann mig i ett ljudisolerat rum skulle jag skrika tills benen svek mig, men jag har inte den möjligheten just nu. I själva verket saknar jag all möjlighet till ljudproduktion.
De flesta har ett bra sätt att ventilera sin energi. Jag måste sjunga några timmar varje dag för att bli av med överskottet. Det är inte alltid möjligt, men oftast. Jag skulle gärna gå och gymma också, men tanken på att sätta sig i ett svettluktande rum och pumpa muskler är inte tilltalande just nu. Och så har jag jättemycket träningsverk efter det förra passet, jag stretchade inte ordentligt efteråt.
Vad skönt det blir att komma till skolan i dag. Jag avskyr alla obehag och spänningar och så, de som jag tidigare talat om, men jag har så mycket onaturlig energi att jag måste placera den någonstans. Det blir väl till att sitta kvar efter skolan framför flygeln och öva ”Nightmare of a Cave”.
I går var jag och lyssnade på Beethovens femma i Berwaldhallen. Det var intressnant att höra den spelas på riktigt, men det roligaste var den nya chefsdirigenten som sjöng med hela tiden. Framför allt hade han mimik som liknade Wedars. Mycket underhållande är de, båda två.
Den bästa dagen min blogg har haft är den 22 November med 239 hits. I går hade jag över hundra för första gången på länge. Så många som 121, faktiskt. Jag undrar om det beror på reklamen jag la upp på vår klassblogg, eller om det bara beror på det jag skrev här i går kväll.
Vi hörs.
Adrian
