![Versailles - The Revenant Choir - Cover [no blur]](http://egastyle.files.wordpress.com/2009/02/the-revenant-choir-front_update_widgetsize04_no_blur.jpg "Versailles - The Revenant Choir - Cover [no blur]")
Tack, Erika! Du gav mig energi i dag.
Jag antar att du hjälper mig att anstränga mig väldigt mycket,
helt utan att du vet om det.
Onsdagar är bra dagar.
Adrian
Jag känner mig mer industriell i dag. Med tanke på att jag just nu bara är en skolmaskin faller sig det uttrycket ganska passande.
Skoldag, läxor och förberedelser är allt det handlar om i dag. Det kommer det att göra i två veckor framåt innan det börjar minska igen.
Jag har precis insett att jag anmält mig till en idrottsdag bestående av skidåkning nästa onsdag, och att jag kommer hem halv åtta på kvällen och att jag har ett jätteprov i samhällskunskap dagen efter. Smart. Jag får väl klara av det ändå, men det är onekligen ett hinder.
Men jag vill åka skidor!!! Det är så långt till sportlovet (åker till Geilo i Norge).
Nu åter till repetitionen av de 77 franskaglosorna (jag vet, det är inte mycket, inget att klaga över).
Adrian
Sov gott!!! Jag vill drömma om rosa moln, söta djur och klänningar i natt
Adrian
Sparat under: diskussion | Etiketter: misshandel, rättegång, samhällskunskap
Vårt mål handlade om misshandel. En man och en kvinna åker till från Sundsvall till Stockholm över en helg för att leka och ha roligt. De är i tjugoårsåldern båda två, och de har jätteroligt och leker och så, men sista kvällen tar mannen mod till sig och berättar det han skulle berätta. Han har gift sig, varför han inte kan vara tillsammans med henne längre. Hon blir helt hysterisk och börjar slå och sparka på honom. I ett försök att lugna ner henne ger mannen henne till slut en örfil. Klockan är kvart i fem på morgonen, de befinner sig någonstans vid en vägkant, intill ett skogsområde. Några killar som står och hänger i närheten bevittnar incidenten och ringer polisen. Vem anmäler för misshandel? Kvinnan.
Det var en underlig rättegång. Allting började med att domaren deklarerade att Faisal, som mannen hette, hade utdelat flera slag mot kvinnans, Natalies ansikte. Ett av vittnena tyckte också att han sett detta. De två tycker dock inte att detta stämmer; De berättar sina versioner av händelsen, och deras två berättelser är konstigt nog precis likadana. Ingen av dem tyckte att det var en stor sak. Varför satt de då där? Det borde dessutom snarare ha bytt plats, det var ju hon som började slå honom. Efter femtio minuter av ”förhandlingar” går vi ut för att domarna ska kunna överlägga. Allting slutar med att ”åtalet ogillas”. Det blir ingenting. Ingen dom, alltså.
Det konstiga med hela berättelsen är att poliserna som anlände till platsen för incidenten snarare verkar ha ”övertalat” Natalie att göra en anmälan. Det var poliserna som tyckte att hon såg röd ut på ena sidan av ansiktet, och det var också de som direkt fick slagen att bli mycket fler från Faisal, trots att hon verkade ha berättat annat för poliserna vid tillfället. Så kan det väl inte gå till?
Vid rättegången var de bra vänner, tydligen, och umgicks regelbundet. Så varför lägga ut så mycket pengar, tid och energi på ett mål och en process som ändå är helt onödiga?? Jag tycker att det är helt galet, förutom möjligen sett ur advokaternas perspektiv. De tjänade ju 6000-7000 kronor på några timmars jobb. Det allra konstigaste var att staten betaladem ut både ersättning för de båda parternas missade arbetsdagar och ersättning för transporten till tingsrätten! Varför!!!
Om man bortser från allt detta var det ändå väldigt intressant att sitta med och lyssna på vad de sade, och hur det hela gick till. Dock kände jag mig lite som om jag gjorde intrång i något som inte angår mig, när jag satt där. Offentlighetsprincipen i all ära, men jag har väl inget att göra med konflikterna i andra människors liv. Jag vet inte om de andra kände samma sak (Valter, Gustav, Alef, André, Alexander).
I övrigt skulle man kunna säga att jag bara gjort skolarbete hela dagen. Jag är riktigt trött på det! Jag får väl belöna mig med ett ”Honey & Clover”-avsnitt innan kvällens slut…
Och till sist; Ett experiment. Hör bara: www.svd.se (Svenska Dagbladet) och www.dn.se (Dagens Nyheter). Nu ska vi bara se om det fungerar…
Jag önskar tills vidare er alla en fortsatt trevlig kväll.
Adrian
Sparat under: Okategoriserat
I dag går jag och besöker en rättegång tillsammans med Alef. ”Uppleva det svenska rättsystemet”. Det ska tydligen Alexander också göra. Bara för att kunna skriva en rapport till en av SH-lektionerna. Jag tror att det är ganska intressant att iakta något sådant egentligen, men just den där rapporten gör att jag bara ser det som en skoluppgift- men; Det är strålande solsken i dag igen, så jag har inget emot att ta mig ut på gatan. Det har jag väl aldrig egentligen.
Är det någon som känner igen den här? Världens sötaste lilla sköldpaddshög.
Adrian
Sparat under: Okategoriserat | Etiketter: Honey & Clover, TV, TV-tittande
Vädret i dag var verkligen underbart vackert. Jag vet inte vad det är med detta att prata om väder, det är ju något av en kliché. Kanske för att det verkligen är enkelt att inleda en text med just det samtalsämnet. Och för att just jag älskar väder.
I alla fall ar huvudämnet att jag tog en välbehövd promenad, precis som Alef. Jag gick ned längs Norr Mälarstrand, genom Rålambshovsparken, bort och förbi stora och lilla Essingen, passerade de romantiska gångbryggorna vid Fredhäll, gick runt och hela vägen tillbaka igen. Lyssnade på musik och hade trevligt i största allmänhet. Däremot kunde det ha varit lite färre människor, det är ganska irriterande att stämningen blir förstörd på det sättet.
Den här helgen har hittills varit precis som jag hade föreställt mig att den skulle vara, dumt nog. Jag har inga metoder för att göra den mer intressant, och fast jag vill skulle jag nog inte göra det om jag kunde.
Ja, det finns en fortsättning på ”Honey & Clover”. För er som inte vet vad det är (oj, vad konstigt alltså (ironi)): ”Honey & Clover” är en anime -manga, fast på film- (och manga är japanska tecknade serier, dvs anime är tecknad film (…)). Jag har sett väldigt mycket sådan, just nu har jag 270,61 GB på min hårddisk. Anime är inte som kalle anka, eller tecknad film i västvärlden över huvud taget, utan finns för alla åldrar och sinnen och har en precis lika stor publik som spelfilm. Just ”Honey & Clover” eller ハチミツとクローバー [hachimitsu to kuroobaa] som den heter på japanska, är en anime ur ”slice of life”-genren och handlar om ett antal ungdomar/unga vuxna och deras liv och problem. För er som aldrig sett anime är det säkert svårt att föreställa sig hur tecknad film kan vara ”för vuxna” och så. Har flera gånger känt tårarna strömma under seriens gång..
Alltså: Första säsongen är på 24 avsnitt. Men det finns en fortsättning (Honey & Clover II) som är på ytterligare 12 avsnitt och följer ända till slutet av mangan. Det känns som om hela animen tar en seriösare vändning nu, jag såg tre avsnitt i morse. Grattis till oss som trodde att allting tog slut efter avsnitt 24!
Det är lätt att bli stämplad som en nörd då man ser mycket på anime, men jag tycker att det är mycket ”nördigare” att titta på TV. Det beror antagligen på att jag anser att 95% av det som visas på alla kanaler är dåligt. Därför ser jag på TV kanske i genomsnitt 16 timmar/år. Är det lite? Jag har aldrig förstått det där med att ”titta på TV för att man inte har något annat för sig”, eller ”igår gjorde jag läxorna… Och sen kollade jag på TV från typ halv sex till elva…) Det enda jag nånsin sett regelbundet som gått på TV är Prison Break (fast jag laddar så klart ner alltihop). Jag vet inte varför jag fastnade för den. Tycker den är bra, och har faktiskt sex färska, osedda avsnitt sedan i dag.
Det enda jag annars ser på TV är Rapport och kanske ”Uppdrag granskning”. Och någon riktigt bra film då och då.
Är det någon som läser det här som i genomsnitt ser på TV mer än 4 timmar/dag?
Till sist kan jag berätta att jag fixat nya pianolektioner. Den första är på torsdag, halv fem.
Jag önskar mig själv ett lyckligt ”Honey & Clover-tittande”.
Sparat under: Okategoriserat | Etiketter: Honey & Clover, längtan, Zkills
Jag har ont i huvudet. Det är inget speciellt med det, men jag tror att vi alla kan vara överens om att det inte är så tilltalande. Jag har huvudet fullt av glaciärer, det är antagligen därför. Glaciärer som i detta fall är skrapade från geografiboken. De har bara lagt sig till rätta, problemet är bara att de, som alla glaciärer, långsamt glider framåt och eroderar huvudet. Jag är irriterad på all geografi, som ni kanske förstår. Jag har lärt mig en del. Nu följer en medvetenhet om att jag inte skrivit i bloggen tidigare i dag.
Det enda intressanta jag gjort i dag annars, vilket tog upp hela första hälften av dan, är varit på Zkills med Fredrik. Jag vet, det är pinsamt, jag vill inte vara en nörd på det sättet och göra sådana saker men i bland kan man väl. Spelade Crysis, som är det snyggaste spelet på denna jord. När vi efter två timmar kom ut i friska luften igen var vi hungriga, så vi gick och åt kebab. Jag märker att jag börjar bli mer och mer medveten om vad jag stoppar i munnen. Det är bra, men det får inte gå till överdrift, (som med alla tjejer som springer runt och skriker om att de kommer att bli feta hit och dit bara för att de ätit en liten kaka).
Efter att jag kommit hem satte jag mig alltså ner och läste geografi ett tag. Jag känner mig dock inte nöjd för kvällen än, så jag måste ta en andra dust om en stund. Jag har äntligen gått igenom det jobbiga slutet på ”Besaid Island” (piano), som jag dragit mig för länge. Jag kan nu också spela de första takterna i ”Nightmare of a Cave” bra med båda händer.
Just nu skulle jag vilja sitta ensam ute på ett enormt fält mitt i sommaren; En varm, snäll, men ändå allvarlig natt med en vacker, mjuk fullmåne. Det skulle blåsa ganska mycket, men inte storma, och jag skulle se vinden röra sig över de långa, ovårdade grässtråna. Fältet skulle vara så stort att du inte ser andra landskap ta vid åt något håll [tänk Windows XP-fältet fast med vilt gräs och på natten]. Jag skulle kunna känna min egen närvaro alldeles tydligt som en röd tråd i tillvaron. Jag skulle falla ner i gräset och bara ligga där i sommarnatten.
…Det var dagens längtan. Orka sitta här.
Jag undrar om jag inte ska gå och lägga mig. Huvudvärken tilltar. Inte ens soundtracket till ”Spirited Away” kan lugna alla glaciärerna. En ännu bättre metafor för huvudvärken är faktiskt vind som blåser torr ökensand och eroderar hela landskapet långsamt. De exogena processerna har kommit in i mitt liv…
En sista sak… Jag har hittat och laddat ner fortsättningen på världens bästa anime, ”Honey & Clover”. Mer om det senare.
Adrian
Vad befinner jag mig egentligen i för tillstånd just nu? Allting är fortfarande kaos, det är säkert, men vilken sinnesstämning befinner sig kaoset inuti? Jag skulle inte säga att jag är särskilt glad just nu, men inte heller deprimerad. Ett mellanting mellan de två alltså, men inte den vanliga ”helt ok”-medelkänslan (det är därför jag försöker skriva det här), det är något annat. Jag har svårt med att bestämma mig om jag ska följa upp saker eller om jag ska avsluta dem där de är nu. Jag har svårt för att bara lämna dem i ett tillstånd av avvaktande rörelser. Varför skriver jag det här? Just nu vet jag inte alls. Det här är ett sånt där ”sent på kvällen-inlägg” som inte så många läser eller bryr sig om att försöka förstå. I morgon när de första besökarna tittar in har det här redan maskerats bakom nyare, mer konkreta inlägg.
Jag har för tillfället bra överblick över situationen jag befinner mig i, även om jag inte riktigt vet vad jag ska känna om den. Då det viskas i mitt huvud om Erika, till exempel
”till exempel”… Jag är verkligen en idiot.
har jag fullständigt klart för mig att jag vet var jag står, och att jag inte är en människa i stånd att påbörja eller genomlida stora depressioner eller tider av mental instabilitet på grund av något som skulle kunna hända som en följd av mina handlingar i nuläget. Därför tror jag att jag kan ta några steg till. Det finns hårfina gränser både här och där att överstiga eller inte överstiga, men jag bryr mig inte om dem; Jag behöver dem inte.
Denna kväll hade jag gett mig en ursäkt att inte ta upp mitt arbete med geografin. Det är fredag, du är trött och behöver vila dig. Du kan ta det lugnt. Du borde jobba med det här i stället. Ursäkta?! Vad menas? Jag är verkligen en idiot^2.
Ett inåtvänt tyst raseriutbrott följer
Jag läser geografi i en timme och en kvart.
När jag bara packar min stora portfölj och ger mig i väg, med fuktigt hår och ett ansikte som inte säger någonting infinner sig en känsla av lättnad. Alla människorna omkring mig tittar åt ett annat håll då jag går förbi. Inte ens det skarpa ljudet av väskan som släpar mot asfalten reagerar de på. Jag ser tydliga skepnader bakom mig, vinkar åt dem med ett leende i ena mungipan och känner mig ännu säkrare på vad de tycker om mig. Fem raska steg och jag är helt separerad från dem. När dörrarna stängs bakom mig brister jag i gråt.
Adrian
Sparat under: LIVE/KONSERTER, MUSIK | Etiketter: An Cafe, blanda spår, Dir en grey, Girugämesh, konsert, plektrum
Jag har precis upptäckt att det är väldigt användbart med ”blanda spår”-funktionen i iTunes. Musiken strömmar helt enkelt ur datorn hela kvällen om jag inte stänger av. Endast spår ur mappen ”japanskt”, så klart.
Nästa vecka kommer faktiskt nästa japanska band till Stockholm. På torsdag ska jag på konsert tillsammans med Alef och se numetal-bandet Girugamesh. Jag har inte lyssnat särskilt mycket på dem, de är helt okej inget annat, men det är säkert roligt att se dem live ändå. Bandets ”grej” är att de alltid klär sig i svart kostym och svart skjorta. De spelar på Fryshuset, precis som alla andra japanska artister gjort hittills. Har inte så mycket pengar just nu, men skulle vilja ha en av deras affischer i min samling. Det är roligt att så många kommer just nu. Både Dir en grey och Moi dix Mois var ju underbara. Den 16:e Mars kommer oshare kei-bandet An Cafe (Antic Cafe) hit. De är ett jättebra band! Studsig, mestadels glad pop/rock. Deras nya singeo ”Ryuusei Rocket” är speciellt bra.
Har jag förresten visat er bilderna från Dir en grey-konserten på arenan? De är riktigt dåliga, tagna med mobilkamera (det var fotoförbud), men de är. På den ena kan man se sångaren Kyo. Och plektrumet! Jag fick tag i ett Dir en grey-plektrum! Gitarristen Kaoru slängde det i huvudet på mig. Han har gjort små repor i det med någonting.
Det är bara trevliga minnen. Dessutom ser man så mycket roliga människor på alla de här konserterna. Jag menar, udda stilar som man nästan inte trodde fanns i Sverige, eller som man i alla fall aldrig sett.
Visual Kei, till exempel, eller bara japansk rock/pop/indie i största allmänhet, betraktas ju fortfarande som väldigt konstig och främmande. Anledningen till att jag inte lyssnar på Mix Megapol eller vad nu alla de där grejerna heter (de är ju ändå i princip samma) är att allting som spelas låter lika tråkigt, monotont och nästan likadant. Topplistorna i västvärlden består av den mest ointressanta musik som finns. Jag antar att detta faktum grundar sig långt tillbaka på den tiden då den amerikanska kulturen sköljde över halva världen som en tsunamivåg. Hälften av all originell musik som fanns i alla andra länder sedan tidigare drunknade tyvärr i denna våg. Jag tror säkert att merparten av all musik i största allmänhet skulle vara mycket mer intressant om inte detta ägt rum.
Men jag är nöjd. Jag badar upp till öronen i musik, så mycket jag någonsin kommer att kunna begära. Det ultimata är väl att det till slut förhoppningsvis kommer att finnas någon som lyssnar på min musik (jag snackar långsiktigt, 6-7 år+).
[För en gångs skull har jag ingen bra avslutning på det hela.]
Adrian
Sparat under: filosofi/dikter, love planet five | Etiketter: himmel, pastell
Jag snuddar vid tunga ögonlock
och ser en pastellfärgad framtid
med en grimas följer jag symbolerna som spritts där
säg, vad var det vi letade efter nu igen?
Exakt när var de där dagarna
då vi brukade trotsa allt för att hitta varandra?
Där det viskande solljuset föll genom träden
I morse, mina vänner och fiender, var himlen otroligt vacker. Jag slogs av häpnad då jag gick ut på gatan, och var bara tvungen att stå still och se ut över riddarfjärden en stund, oberörd av att jag var sen. Vädret de senaste dagarna har varit underligt. Antingen har det regnat på morgonen och därefter bytt till strålande solsken, eller tvärt om. Det brukar växla så där vid tio-tiden. I dag var det ännu underligare; På morgonen var det vackert, i mitten av den första lektionen byttes den blåa himlen ut mot ett grått molntäcke över några sekunder. Sedan, vid ett, återgick vädret helt till det underbara som hade varat tidigare samma dag.
Nu väntar en långhelg, som redan tidigare sagt. Jag ska bara fokusera på att slappna av nu i några timmar, så att jag klarar av det jag borde göra redan i kväll.
Adrian
